fredag 28 augusti 2009

Israel's army is not a Jewish army

According to Israel’s foreign minister, Avigdor Lieberman, Sweden has a major problem: freedom of speech. Israel has generously offered its help in solving the problem, by requesting the Swedish government to disregard its laws concerning freedom of the press. Israel is demanding that the Swedish government condemn an article that Aftonbladet published on August 17th that reports on allegations which Israel’s government and the Israeli Defence Forces (IDF) both deny.

Israel also denies having nuclear weapons, that it ever used white phosphorus on civilians and that it uses Palestinians as human shields. I don’t mean to imply that all allegations toward Israel are true; rather, my point is that Israel’s knee-jerk repudiations ought to be taken with a grain of salt. The best way to find out whether an allegation has any basis is to get to the bottom of it—the sooner, the better.
But first, let me remind those who, despite what they know to be true, continue propagating otherwise:
For 42 years, Israel has ignored UN resolutions, the Geneva Convention and international law.
For 42 years, Israel’s government and Israeli media have automatically rejected any allegations against the IDF of humanitarian crimes as anti-Semitic. It is important to emphasize that the crimes referred to here are illegal settlements in the West Bank and in East Jerusalem, mass evictions, extrajudicial executions and collective punishment; not the suspicions that certain Palestinian families have of the IDF.
And now that the Israeli government and Israeli media is busy spreading false, spiteful accusations, enthusiastically cheered on by a few Swedish journalists and politicians, the same pattern emerges: The central issue is not what the article says, but how it can be used. This was the same tactic used against/on me when a former Israeli Ambassador vandalized my installation piece “Snow White and the Madness of Truth”.
The article that has Israel seeing red does state that young Palestinians who have been wanted by the IDF have been killed, and that their bodies have been returned and sewn together in a way that has raised their families’ suspicions that their organs have been removed. Perhaps the apparent connection between a few specific IDF soldiers’ alleged actions in 1992 and the recently exposed organ trade scandal is unfortunate. But we can still ask the question: What happened to those bodies?
And neither the Palestinian families nor the journalist, Donald Boström, has spoken or written about Jewish soldiers: the allegations are against the IDF soldiers, who may have been involved in certain specific incidents.
The Israeli Army is not a Jewish army. It comprises a multitude of ethnicities and religions. For example, Druze and Bedouins, to name two, are not Jewish (20 percent of Israel’s citizens are non-Jewish). Furthermore, there are more Jews living outside Israel than inside Israel. Therefore, it is obvious to most people, including Boström, that it is both inaccurate and racist to associate Jewish people with the alleged crimes of the IDF. And, for the record, Boström’s article did not make that misguided association. In addition, it is obvious that Jewish people should not be indicted for the documented crimes that have been committed by the State of Israel and the IDF over the last 42 years.
That some people still insist on making that inaccurate and distasteful association should not prevent any serious critique or investigation of wrongdoing. Such a taboo would become an unspoken restriction on our freedom of speech. Puzzlingly enough, those who automatically equate Israel with Jewish people and vice versa are two very incompatible groups: Israel’s government, cheered on by the so-called friends of Israel, is one; the other group consists of various racist and anti-Semitic factions.
But apparently, Sweden must learn, from the excellent example set by Israel, what real democracy looks like and what true freedom of speech sounds like.
In Israel, voices are being raised, calling for an infringement on free speech for all those who are considered to “defame” Israel. Among the alleged defamers is Dr. Neve Gordon, who wrote in the Los Angeles Times on August 20th that Israel fulfills all criteria for an apartheid state, since some of its laws give Jews advantages and discriminate against Palestinians.
Sweden should safeguard its freedom of speech, rather than adopt Israel’s whimsical view of freedom of the press and democracy.
But instead, Israel’s significantly more confined debate culture is seeping into our country, carried forth by opinion-makers like Gunnar Hökmark, who is more than thrilled to assist Israel in, unobstructedly, continuing to break international law. And therefore, reckless attacks and unfounded allegations of anti-Semitism are hurled at anyone, or anything, that calls Israel’s self-image into question.
It is striking that while demanding that the Swedish government condemn an article in Aftonbladet, Israel itself is busy piling roadblocks in the way of an international UN commission to investigate Israel’s potential crimes against international humanitarian law in the Occupied Territories in general, and injustices committed by the Israeli Army in Gaza in particular.
Automatically preventing any insight, and rejecting any suspicions—regardless of whether they are brought forth in a “sensationalist article” or through a sincere UN assignment—only hurts the Israeli people and casts shame upon Israel.
Dror Feiler
Dror Feiler is a musician, artist and the Chairman of European Jews for Just Peace.
He fulfilled his military obligation, serving as a paratrooper in the Israeli Army in 1969–1972.

torsdag 27 augusti 2009

Israels armé är inte judisk - Stat och folk blandas ihop för att stoppa seriös granskning

Enligt Israels utrikesminister Avigdor Lieberman har Sverige ett stort problem som behöver åtgärdas: yttrandefriheten. Israel vill hjälpa till genom att kräva att Sveriges regering tar avstånd från sina tryckfrihetslagar genom att fördöma en artikel i Aftonbladet (17 augusti) som redogör för misstankar som Israels regering och Israels armé förnekar.

Israel förnekar också att de har atomvapen, att de använt vit fosfor mot civilbefolkning och att de använder palestinier som mänskliga sköldar. Med det vill jag inte säga att alla anklagelser mot Israel är sanna utan att man bör ta Israels regerings reflexmässiga förnekande med en viss nypa salt. Det bästa sättet att ta reda på om anklagelser har någon grund är att gå till botten med dem. Ju tidigare desto bättre.

Men låt mig först påminna de som mot bättre vetande förespeglar något annat:

I 42 år har Israel åsidosatt FN:s resolutioner, Genèvekonventioner och folkrätten.

I 42 år har Israels regering och israelisk media reflexmässigt stämplat anklagelser mot den israeliska armén för folkrättsbrott som antisemitiska. Jag vill understryka att de brott jag syftar på är illegala bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem, folkfördrivningar, utomrättsliga avrättningar och kollektiva bestraffningar och inte de misstankar som palestinska familjer hyser mot den israeliska armén.

Men nu när den israeliska regeringen och israelisk media sprider falska och hätska beskyllningar, påhejande av vissa skribenter och politiker i Sverige, följer det samma mönster: Det viktigaste är inte vad som står i artikeln utan vad man kan använda den till. En metod jag själv blev utsatt för i samband med installationen Snövit och Sanningens Vansinne som en tidigare israelisk ambassadör handgripligen attackerade.

I den artikel som fått Israel att se rött står visserligen att unga palestinier som varit eftersökta av den israeliska armén dödats och efter några dagar lämnats tillbaka ihopsydda på ett sätt som väckt familjernas misstankar att man tagit organ ur deras döda kroppar. Det må vara att det associativa samband som uppstår mellan enskilda israeliska soldaters möjliga agerande 1992 och den nyligen uppdagade organhandelhärvan är olycklig men detta bör inte hindra oss att ställa frågan: Vad har hänt med dessa kroppar?

Men ingen har talat eller skrivit om judiska soldater, varken de palestinska familjerna eller artikelförfattaren Donald Boström. Utan misstankarna riktas mot soldater i den israeliska armén som kan ha varit inblandade i specifika incidenter.

Israels armé är inte en judisk armé. I den ingår människor med olika etnicitet och religioner: druser och beduiner är till exempel inte judar (20 procent av Israels medborgare är inte judar). Det bor dessutom fler judar utanför Israel än i Israel. Det är därför självklart för de flesta, inklusive Donald Boström, att det är felaktigt och dessutom rasistiskt att associera det judiska folket med de brott israeliska soldater misstänks vara inblandade i, vilket inte heller görs i artikeln. Eller att lägga det judiska folket till last de bevisade brott den israeliska staten och armén begått i 42 år. När endast de som utför och de som är politiskt ansvariga för dessa handlingar bär ansvaret.

Att det på sina håll ändå görs en sådan felaktig och osmaklig sammanblandning, får inte hindra seriös kritik eller misstankar om oegentligheter. Ett sådant tabu blir annars en outtalad inskränkning i yttrandefriheten. Egendomligt nog är de som automatiskt jämställer Israel med det judiska folket och vice versa två väldigt motstridiga grupper: Israels regering, påhejade av de så kallade Israelvännerna utgör den ena, olika rasistiska/antisemitiska grupper den andra.

Och nu vill man att Sverige ska lära av föredömet Israel, vad en riktig demokrati och yttrandefrihet är.

Nu när röster i Israel höjs för att inskränka yttrandefriheten för alla som anses ”smutskasta” Israel som till exempel den israeliske akademikern Dr Neve Gordon som i L A Times (20 augusti) skriver att Israel uppfyller alla kriterier för en apartheidstat eftersom vissa lagar ger judar fördelar och diskriminerar palestinier.

Sverige bör värna yttrandefriheten och inte anamma den israeliska regeringens godtyckliga synsätt på pressfrihet och demokrati.

Men det betydligt hårdare israeliska debattklimatet har sipprat in i vårt land bland opinionsbildare som Gunnar Hökmark, som gärna hjälper Israel att utan inblandning fortsätta med sina folkrättsbrott. Därför kommer varje försök som skakar om Israels självbild att bli måltavla för oseriösa påhopp och ogrundade anklagelser om antisemitism.

Det är slående att samtidigt som Israel kräver att den svenska regeringen ska fördöma en artikel i Aftonbladet staplar man hinder i vägen för en internationell undersökningskommission som på FN:s uppdrag ska undersöka Israels eventuella folkrättsbrott i de ockuperade områdena i allmänhet och den israeliska arméns övergrepp i Gaza i synnerhet.

Att reflexmässigt mörka insyn och slå ifrån sig oavsett om det gäller misstankar framförda i en så kallad ”sensationsartikel” eller ett seriöst FN-uppdrag skadar det israeliska folkets intressen och drar skam över Israel.