Culture activism & politic

VI SES PÅ BLÖJBERGET FEDAGEN DEN 2 DEC. KL 10-18

2011-11-28T13:55:00.000-08:00

SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!! SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!! SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!!
VI SES PÅ BLÖJBERGET FEDAGEN DEN 2 DEC. KL 10-18 !!!!!!!!!!!!!!!
KOM MED BLÖJOR OCH SE HUR BLÖJBERGET VÄXER
I ett Sverige ”där gamla människor ruttnar i sin egen avföring” är det på tiden att man gör något och inte bara klaga på giriga direktorer och en regering som ”sviker”. Det är på tiden att vi slutar att knyta näven i byxfickan och går till handling. LÅT OSS BYGGA ETT BLÖJBERG framför Rosenbad LÅT BLÖJBERGET BLI SÅ STORT SÅ ATT POLITIKERNA KAN SE PRIVATISERINGSHELVETET MATERIALISERAT FRAMFÖR DERAS ÖGÖN.
SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!! SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!! SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!!

Kulturarbetare - res på er!!!

2011-11-12T02:02:00.000-08:00

Kulturarbetare - Delta inte i (eller närvara och protestera klart och högljutt) tillställningar där kulturfientliga politiker och/eller administratörer medverkar!!!

Jag läser i en morgon tidning idag att vår så kallade kulturministern eller rättare sagt underhållnings/reklams/sponsringsminister kommer att närvara/delta på en tillställning för det fria ordet på kulturhuset i Sthlm den 15/11. Hon (Lena Adelsohn Liljeroth) kommer dessutom att dela ut Tucholskypriset samma kväll (tänk på dem åtgärder som våra makthavare fundera på att genomföra för att inskränka möjligheter för granskning av makten). Det är ”synd och skam” att svenska kulturarbetare (konstnärer, musiker, författare, tonsättare, filmare, skådespelare m.m.) kommer att finna sig i att ge ett kulturellt alibi till en kulturens dödgrävare som Lena Adelsohn Liljeroth. ”Våra” borgerliga regering, Landstingen och kommuner har visat sig på alla sätt och vis vara kulturfientliga (både i ord och handling) och vi (kulturarbetare) bör inte delta (eller närvara och protestera klart och högljutt) i tillställningar där dessa kulturfientliga politiker och/eller administratörer medverkar. Som kulturarbetare är man välkommen i sådana evenemang för att man ”förgyller” de och ge dem (evenemangen och makthavarna) kulturellt alibi. Jag vet att detta låter extremt och kanske till och med naivt men jag undrar hur långt måste våra politiker/administratörer gå för att få oss (kulturarbetarna) att säga ifrån ordentligt. Hur länge kommer vi stilla tigande fortsätta vara rädda och passiva så att vi få dem smulor makten är för tillfället bered att ge oss.

Se och häpna!!!

2011-08-19T01:31:00.000-07:00

Börserna över hela världen rasar. Kapitalismens nyliberala fas skapar kris på kris - och medicinen är alltid mer av samma mynt. Mer bensin på elden och hoppas att den slocknar av sig själv. Det är alltid vi (här nere) som beskylls för att ha levt över sina tillgångar - trots att det är finansinstitut och banker som kontrollerar tillgångarna och som berikar sig efter varje kris eftersom krispaketen alltid ”direkta” överföringar av allmänna resurser till den privata sfären.

Och se och häpna, nu (när vi ser att kapitalismen inte fungerar) när västerpartiets partiledarkandidater presenterar sig lyser den legitima vreden över ”sakernas tillstånd” och orden socialism, ekonomisk demokrati, direkt aktion m.m. med sin frånvaro.

Vi i vänsterpartiet behöver partiledarkandidater som vågar sätta ord (tala klarspråk och inte ”nyspråk”) på kapitalismens kris och kanalisera den legitima vrede som vi känner i visioner om ett annat ekonomiskt system, om en annan form av demokrati.

Några fakta som Johan Lundberg förtiger, förfalskar eller "känner inte till" !!!

2011-08-15T03:37:00.001-07:00

Idag publicerar Johan Lundberg en försåtlig artikel i Axess bloggen. här

Det är i denna artikel intressant men föga överaskande att konstatera att Johan Lundberg fortsätter med den stil som förlänat honom tillnamnet ”dyngspridaren”.

Först till frågan om invektiven, (Till att börja med så förstår jag inte att ordet ”konstkritikern” är ett invektiv). Jag har inte påstått att Johan Lundberg är en ”obegåvad idiot”, jag skrev att jag antar att han ”inte är en obegåvad idiot”, men att han skriver mot ett bättre vetande eller att han är intellektuellt ohederlig och nu gör/är han detta igen.

För att göra det fullkomligt klart och för att undvika eventuella ”missförstånd” i framtiden vill jag därför påpeka att alla som känner mig eller har läst det jag har skrivit och vad man har skrivit om mig vet (förutom naturligtvis de illasinnande artiklar som med uppsåt har förvrängt vad jag säger, tycker och gör) att jag är en motståndare till ALLA upptänkliga former av religiös fundamentalism och religiös totalitarism (detta inkluderar givetvis alla religioner).

Men jag vill också påpeka att jag på intet sätt tycker att det är fel att tala med Hamas (man kan i detta faktiskt nämna att USA, Israel, Tyskland, FN, EU och andra talar med Hamas).

Man skall inte enbart tala med de människor som man gillar, eller med dem som man har något gemensamt med (man kan förhoppningsvis ännu tala människor och organisationer till rätta, som nu när jag talar med Johan lundberg). Detta säger inte att jag därför stödjer Hamas på något sätt. När Hamas angriper Israeliska civila mål med raketer är detta ett brott mot internationell rätt och skall fördömas.

Alla brott mot internationellrätt bör beivras oavsett om det begånget av Hamas eller Israel. När Hamas kuvar det fria ordet I Gaza är detta förkastligt men detta innebär i sin tur inte att man kan bör låta bli att tala om, diskutera eller kritisera Hamas. Vi känner många ”organisationer” som först var definierade som terroristorganisationer som man inte borde ha med att göra som organisationer och som sedan när man väl har talat med dem istället blev de ”legitima” partier m.m. som de senare kom att utgöra (t.ex. Begins organisation Irgun, Mandelas ANC osv.)

Namedropping, insinuationer, och guilt by association retorik kombinerat med hänvisning till källor som är inte objektiva, relevanta och/eller vinklade gör inte Johan Lundbergs artikel mera trovärdig. Mohammed Sawalha t.ex. är inte koordinator för the Freedom Flotilla, han är medlem i ICESG och är koordinator för flera organisationer i England och inget annat. Freedom Flotilla 2 består av 22 organisationer och är koordinerad av en kommitté som består av representanter för dessa organisationer. (jag låter av utrymmesskäl bli att ta upp alla namn och vinklade hänvisningar)

Avseende FARC och ANNCOL

Ja, jag har varit medlem i redaktionsrådet för ANNCOL och ja, jag ville att andra röster och information från Colombia skall kunna höras (inte enbart röster från Reuters eller den Colombianska regeringen) men detta innebär därför inte att allt som där har sagt/sägs är någonting som jag står för.

Jag tror att det är en viktig del av det offentliga samtalet, att många olika röster skall höras och att dessa röster skall höras direkt ifrån dem som talar och inte genom olika filter/förvrängningar som många olika nyhetsbyråer utgör.

Ja, jag har gjort en film om FARC soldaternas sånger.här Ja, jag ville att människor i världen ska höra deras röster (oförvrängda). Ja, jag ville att människor i världen ska höra det i Johan Lundbergs öron så förkastliga tankar/drömmar om en rättvisare fördelning av de rikedomar Colombia har. Men detta betyder inte att jag håller med om med FARCs alla tankar om hur/när/var osv. Och som jag skrev i Expressen den 14/8 här ”i mina uttalanden om FARC har jag kritiserat FARC:s metoder, samtidigt som jag försökt förstå bevekelse-grunderna för motståndet och konflikten i Colombia”

Jag tror det är på tiden att Johan Lundberg börja inse att jag och andra på ”vänsterkanten” kanske vill ”väl” och vi vill att människor i t.ex. i Palestina, Israel, Colombia och Sverige, ska få ett bättre liv och att rikedomar och frihet skall fördelas på ett mera rättvist sätt. här Jag tror det är på tiden att Johan Lundberg börjar inse att hans användning av billig retorik och rena lögner enbart kommer att belysa att han har inget att komma med, förutom än den dynga som han sprider.

Demokrati

2011-08-13T08:21:00.000-07:00

Demokrati som inte utvecklas, degenererar istället. För utan en ständigt pågående process; genom samhällskrafternas spel och människors vilja att påverka samhället och demokratin genom utomparlamentariska direktaktioner, kan demokratin inte utvecklas.

Demokratin förutsätter därför folkets förmåga att förändra samhällets maktbalans. Villkoret för en fungerande demokrati är inte bara en representationsform som speglar allmänviljan, utan också förmågan att drömma drömmen om revolutionen som en möjlighet att om läget kräver, förändra denna representationsform.

Socialism är en vidareutveckling av demokratin till den ekonomiska sfären. Varför ska vänstern i ett läge där demokratin används som löfte om en förändring som aldrig kan bli av, fortsätta acceptera ”spelets regler”? Man undrar, kanske bör vänstern frammanna idén om en enda mäktig Handling, som förändrar förutsättningarna för varje framtida handling, ett nytt 1789. Kanske bör vänstern (parallellt med det parlamentariska arbetet) frammanna idén om direktaktion, aktionen som förändrar den politiska kartan som t.ex. Ship to Gaza gjorde. De viktiga konflikterna beskrivs på ett bedrägligt sätt som ”demokrati mot terrorism/fundamentalism/totalitarism”, vilket döljer den grundläggande ekonomiska antagonismen – klasskampen.

Den västerländska Demokratin sägs det - vägleds av idealen frihet, jämlikhet, broderskap. Där råder (?) frihet och jämlikhet – men bara ibland ”bröder”. Människor som inte hör till brödraskaran – till klanen, stammen, folket, nationen eller civilisationen – har avhysts som obehöriga.

Varför är friheten farlig?

Alla former av frihet hänger samman, och alla är lika farliga; musikens frihet sätter igång känslornas frihet som sätter igång tankarnas frihet som leder till handlingsfrihet, och handlingsfriheten är statens fiende nr. ett. Så låt oss behålla operaformen som den är om vi vill behålla monarkin.” En av Dror Feiler bearbetad text fragment ur Jean le Rond d´Alembert’s pamflett från 1752.

K-spökets återkomst (Carl-Michael Edenborg, Aftonbladet- 2010-08-02)

Det har hänt något med k-ordet. Att Andres Lokko i sitt sommarprat häromdagen sa att kommunismen kanske trots allt var underskattad provocerade fram den vanliga upprördheten med de vanliga varningssignalerna: Gulag, Stalin, folkmord. Men Lokko är inte ensam. De senaste åren har allt fler börjat kallat sig kommunister. Det går rent av att tala om en trend. Kanske började det med Michael Hardts och Antonio Negris Imperiet från 2000. Den betydelsefulla boken avslutas med dessa ord: ”biomakten och kommunismen, samverkan och revolutionen förblir en enhet av kärlek, enkelhet och oskuld. Detta är det obetvingliga ljuset och glädjen i att vara kommunist.”
Det var inte det kvasireligiösa blomsterspråket som överraskade, utan att en bok som är uttalat anarkistisk och antistatlig hyllade kommunismen. Sedan dess har vi sett tänkare som Alain Badiou och Slavoj Zizek – modefilosofen framför alla andra, poppis till och med på liberala DN:s kultursidor – allt oftare kalla sig kommunister och härom månaden delta på konferensen Idee des kommunismus i Berlin. Vi har sett den pånyttfödda svenska anarkisttidningen Brand fyllas med texter av påstådda kommunister. Vi har sett det mycket uppmärksammade franska manifestet Det stundande upproret av Den osynliga kommittén från 2008 förorda kommunism.

Samtidigt finns Lars Ohly. Samtidigt finns Kina. Samtidigt finns Nordkorea och Kuba. Och samtidigt finns historien med dess miljoner avrättade, torterade, ihjälsvultna. Men mellan denna lärobokskommunism och de nya kommunisterna verkar det inte finnas några band och kopplingar.

Efter liberalismens triumferande 90-tal följde historiens återkomst med gigantiska kriser och krig. Att kalla sig kommunist tycks i dag ha blivit en markering för en gemenskap riktad mot såväl statlig som kapitalistisk girighet och maktfullkomlighet. En begrepps- och ideologiförvirring som snarast är en utgångspunkt i vår tid. De nya kommunisterna platsar inte i de gamla kategorierna och själva osäkerheten är en av poängerna. Är det provokation? Ironi?

De nya kommunisterna är fildelare och rollspelare. De leker liberaler när det kommer till moral och socialister när det kommer till ekonomi. De utgår från poststrukturalistisk filosofi och försöker upprätta en systemkritisk teori som inkluderar energikrisen, klimathotet, övervakningssamhället, nya former av proletariat och migration. Det är för tidigt att säga att kommunismens spöke åter är på vandring. Men en sak är säker: k-ordet har återigen blivit livgivande.

Goddag Yxskaft! - några "gamla" tankar kring Vilks!!!!

2010-12-23T02:47:00.000-08:00

På vilket sätt är konstvärlden provocerad av Lars Vilks? Är det någon som gått till motattack? Verkat kränkt? Eller är den så provocerad så att den fått tunghäfta?

Om konstvärlden inte vill ställa ut "trevliga" och "skojiga" hundar", så betyder det inte att den är provocerad. Han "ville ju inget särskilt" (DN 070916). Varför skulle den stötas av en oförarglig lek?
Eller – vem är inte rädd för bomber?

Trots det har Vilks "provocerat konstvärlden", säger Vilks och snart är det en "sanning". "Han lyckades" till och med står det på ett annat ställe, eller var det Vilks som sa också det? Goddag Yxskaft. Och i en annan tidning (Sydsv 070824) säger han att han tycker "islam oftast företräds av sanningssägare som är en otrevlig sort" och därför är hans "udd riktad mot islam". Så hur går det hela ihop med "vill inget särskilt"?

Så bryr sig inte konstvärlden eller har den fegat ur? För oavsett om konstvärlden inte är det minsta provocerad – som det ser ut – så måste man väl ändå anta att den har synpunkter på fatwor, paradoxer eller rent nonsens – åtminstone en reaktion på den av Vilks påstådda vänsterorienteringen i konstvärlden: "…. kränkande mot USA och dess befolkning … en lovlig (och rekommenderad) "plumphet" som applåderas av konstvärlden."

Så känner ni igen er? Magasin 3, Moderna Museet och resten? Att vi/ni förenas i kampen mot Israel och USA! I alla fall enligt Vilks. Ja, till och med så "extremvänstriga" har ni/vi blivit så att antisemitismen (bara den är något förtäckt) gått och blivit populär på biennaler. För "man kan idag säga och göra vad som helst mot judar och Israel utan att någon reagerar". Allt enligt Vilks på sin blogg.

För det är bara att gå till källorna (d.v.s bloggar och intervjuer) så framgår de ideologiska sammanhangen. Det har vi gjort, lagt ihop de vilkska pusselbitarna (som vid första anblicken inte går att lägga ihop). Och därmed bjuder vi på att ha blivit provocerade, dock inte tunghäftade. Men vi är väl knappast representativa för konstvärlden?

För slutsatsen blir att om vi överhuvudtaget ska lära oss något av Muhammedbilder och liknande fejder – och de lär återkomma – så måste respektive verk/handling belysas i sitt uppsåt och sammanhang, för att de rätta slutsatserna ska kunna dras. Något man till slut tvingades göra i Danmark. Men då rör man sig i ett politiskt fält, som kan vara provocerande för konstvärlden – och för konstvärldens olika sammanlänkade maktstrukturer. Eftersom konstvärlden hellre vill vara fågel, fisk eller mittemellan än vänster eller höger.

Men då skulle debatten åtminstone röra sig ur fläcken och inte fastna i det matt förpliktigande försvaret av yttrandefriheten (som självklart bör försvaras) till det högljudda basunerandet av detsamma, för sakens egen skull. För det var väl ändå inte det vi skulle ha yttrandefriheten till.

"We will not be citizens of a fascist state purporting to be Israel"

2010-10-11T00:23:00.000-07:00

PRESS STATEMENT - 11 October 2010

Freedom Flotilla Coalition Expands in Geneva

Legal, Political, and Grassroots Action to End Israeli Impunity

The Freedom Flotilla Coalition met in the home of the Geneva Conventions to welcome the Swiss Boat Initiative into the Coalition, as well as to discuss the various levels of our ongoing efforts to break Israel’s illegal siege on Gaza. The Geneva Conventions, a body of law agreed upon by the world community to protect human life and dignity, continues to be violated on a daily basis by Israel with near total impunity.
As members of civil society we are working to end this impunity that our governments have been shamefully silent about. Many of our countries abstained on the vote of the UN Human Rights Council investigation that found Israeli soldiers used “incredible violence”, and committed “grave breaches” of international law to support prosecutions against Israel for “willful killing” and torture. The United States voted against this report that found one of their citizens was “executed” by Israeli forces. We refuse to accept this. We represent the voice of growing worldwide condemnation of Israel’s continued crimes and are working on legal, political and grassroots levels to hold Israel accountable.
In three days, on 14 October, we will be at The Hague to submit our complaint to the Prosecutor of the International Criminal Court. In less than two weeks, lawyers from over 20 countries will meet to discuss lawsuits against Israel and ongoing efforts to indict Israeli war criminals. And yes, we are also planning to sail again.
If Israel is not stopped, they will daily continue to kidnap, arrest, demolish, maim and kill Palestinians, and they will use similar violence against those that protest these policies. With all arrogance Israeli leaders have announced they will use snipers and attack dogs against future flotillas of unarmed civilians. Despite these threats, we are not deterred and our numbers are growing. Today, seven new countries have joined our coalition from Switzerland, Italy, Holland, Malaysia, Ireland, Norway, and the United States, each of which is working on sending their own boat to Gaza. Our flotilla will sail again and this time we will not only have more people, more vessels, and more countries participating, but in the spring of 2011 we will be sailing from three continents – Europe, Asia, and Africa.
We continue to call upon our countries to use all available legal and political means to ensure that Israel stops acting above the law so that we do not have to put our lives on the line to do so.
***

I dessa dagar, när det finns så mycket att uppröras över

2010-10-07T07:21:00.000-07:00

I dessa dagar, när det finns så mycket att uppröras över, väljer Anna Brodow och hennes gelikar att i bloggar och ledare häckla, demonisera och nedvärdera (med hjälp av insinuationer och halvsanningar) de som bestörta vaknade upp till en ”ny nationell identitet” (citat SvD) efter valresultatet. Och som nu uttrycker sin oro men också sin solidaritet med alla de som känner en större otrygghet än på mycket mycket länge.

C:a 10000 personer, många med invandrarbakgrund från förorten och från innerstaden, men också många många andra i olika åldrar, klass och identiteter kom till Sergels Torg den 20/9, för att utrycka sitt missnöje över att en eländig höger hade segrat över en ännu eländigare vänster.

Jag har mött vänner vars barn gråtande undrat om de måste flytta från Sverige nu. Jag har mött lärare i förorterna som måste lugna sina frågande elever och deras föräldrar. Det är dessa människor som nu refereras till som ”mobb” av Brodow och andra ”liberala” skribenter, så fort de tog klivet ut ur sitt privata öde och förflyttade sig till Sergels Torg, till offentligheten!

Det var de ”Facebook-mentalitetsstörda” enligt Brodow. De som meddelar sig via Facebook. Men detta gör dem inte till sämre människor än Anna Brodow och ”liberalerna” som sitter hemma och fördömer ”vanliga” människor/ungdomar som reagerar direkt på det ”nya” politiska klimatet.

Anna Brodow som är en konstkritiker med ett uppövat analytiskt öga (men ibland så kallt) är i gott sällskap med de ”liberaler” som så blindstirrat på demokratin vart fjärde år att de glömmer att fira den varje dag. I vilka torn sitter Brodow och dessa andra som på ett så betryggande avstånd betraktar den ansiktslösa oformliga massan nedanför? Går vi på samma gator? Har de mött ett gäng demonstrerande nazister och tänkt på det som hände för 40 år sedan? Har de någonsin vågat beblanda sig med demonstranter mot främlingsfientlighet? Har de vänner i förorten? Har de mött deras barn? Lever dem i samma Sverige som jag?

Men nu ska vi gå grundligt till väga och reda ut Brodows misstänkliggöranden baserade på citatfel, halvsanningar och insinuationer om vad som verkligen hände och sades där på Sergels Torg.

Jag sa nästan exakt vad nyhetssajten Maktkamp24 påstår att jag sa, men detta ”nästan” är viktigt om man inte är ute efter att smutskasta mig och 10000 andra bekymrade medborgare i Stockholm. Det är också lätt att kolla upp. Man kan höra mitt ”megafontal” (det är till en del förklaringen till det dåliga ljudet) och man kan höra att mitt tal och demonstrationen/demonstrationerna var/är ett försvar för demokratin och inte emot den, som Anna Brodow och ”liberalerna” insinuerar eller till och med påstår på bloggar och ledarartiklar. (se och hör: http://www.youtube.com/watch?v=Qp8uPpaIFfI)

Citat: ”Vi måste visa att demokratin inte är en gång vart fjärde år, vi måste visa att vi menar allvar (med demokrati) att demokrati är varje dag … Vi måste hålla ihop, vi är här kristna och judar och muslimer och ateister, vi är turkar och kurder och armenier och palestinier och svenskar, engelsmän och amerikaner och italienare. . . Rasism är som en sjukdom, som en pest, vi måste se till att sjukdomen inte utvecklas vidare. Och vi vet att sådana sjukdomar utvecklar sig i smutsigt vatten och att i det här vattnet har folkpartiet fiskat i många år. Vissa partier i Sveriges riksdag har legitimerat, legitimerat under många år dessa åsikter som SD kommer (med) nu”.

Alltså jag säger inte vad Brodow påstår att jag säger (med stöd av ett felcitat i Maktkamp24) att folkpartiet har vistats i detta smutsiga vatten i flera år. Jag säger att de har fiskat i det här vattnet i många år. Och det är sant. Vilket är en skillnad på några avgörande nyanser. Jag avslutar inte heller på det sätt som Brodow ger sken av. Det kan man höra eller se i Youtube-klippet. Ingen har heller föreslagit att vi ska köra ut SD från riksdagen, det är bara något av Brodows vantolkningar.

Dessutom är Brodow mycket noga med att inte citera detta: ”Vi vet hur det gick i ett annat europeiskt land för inte så länge sedan. Det var bara för 80 år sedan när ett annat parti, med ett annat namn separerade mellan tyskar av en härkomst och tyskar med en annan härkomst. Mellan tyskar av en religion och tyskar av en annan religion. Vi kommer inte låta det upprepas. Vi kommer stoppa de som vill göra skillnad mellan svenskar av en härkomst och svenskar av en annan härkomst, mellan svenskar av en religion och svenskar av en annan religion.” Det är ganska klart varför Brodow undviker att ha med detta citat, för då faller hela hennes resonemang. För då förstår man vad mitt tal handlade om, att hålla rasismen stången.

Brodow tycker inte om parollen: ”Inga rasister på våra gator”, enligt henne skapar den ”vi mot dem - stämning”. Man kan fråga sig om hon också skulle ha något emot parollen ”Inga nazister på våra gator” i Grästorps kommun?

Till råga på allt avslutar Brodow sitt skamliga påhopp med att lägga skulden på dem som kom till Sergels torg, för att vi nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen!
De som valde att agera och inte vara passiva åskådare, som andra i ett annat land var för 80 år sedan. Förstå detta den som kan.

Gerillaspelning med Blåsorkestern (V) och Dror Feiler 17/9

2010-09-16T07:06:00.000-07:00

Gerillaspelning med Blåsorkestern (V) och Dror Feiler fredagen den 17 september i Stockholm. Det går bra för inbäddad journalist att vara med en timme (mellan 13 och 14) på flaket!

Bakagrund:

Fredagen den 17 september kör Vänsterpartiets blåsorkester(där kulturarbetare som Cecilia Torudd och Gunilla Hansson medverkar) runt Dror Feiler på ett lastbilsflak för att markera vikten av internationell solidaritet och kultur (i förening). Dror är inte bara en känd politisk aktivist (Ship to Gaza) och f.d. israelisk fallskärmssoldat, utan också en av vårt lands mest uppmärksammade tonsättare. Han skriver inte bara konstmusik för Münchenfilarmonikerna utan också, som en gång Hindemith, musik för amatörorkestrar. Blåsorkestern och Dror har ett långt samarbete bakom sig. Men nu bär det framåt, mot Sveriges Riksdag. Dror kandiderar på Vänsterpartiets riksdagslistanlista. På flaket spelar han på sin tenorsaxofon. Altsaxen blev stulen av israeliska pirater då Ship to Gaza bordades på internationellt vatten. 

Turen den 17 september
börjar kl. 13 vid Mariatorget och slutar på samma ställe kl. 17. Det blir också palestinsk diktläsning och medverkan från Teater Tribunalen. Det går bra för inbäddade journalister att vara med påflaket mellan kl. 13 och 14 (påstigning vid Mariatorget, avstigning vid Medborgarplatsen).

Salut!

Torbjörn Tännsjö, klarinett
Blåsorkestern (V)

Dror Feilrs valmötestider & Länkar

2010-09-04T10:18:00.000-07:00

Tider (och länkar)

5/9 Rinkeby 15-16
6/9 Husby 13-15 torgmötestid 13.00
18.30 ABF huset Artister för Fred 18.30-20
7/9 PUB 13-14, torgmötestid 13
7/9 Farsta 16-18, torgmötestid 17
9/9 Expressens vlastuga 10.30-11
10/9 Expressens vlastuga 10.30-11
10/9 PUB (Hötorget) 11-12, torgmötestid
10/9 Åhléns 16-17, torgmötestid
10/9 Farsta 14-17.30, torgmötestid 14
11/9 Bagarmossen 12-13
11/9 Välingby 14-15
11/9 Tensta 15.30-17.30
11/9 Förortsriksdag
12/9 Åhléns 13-14
13/9 Skärholmen – 14-15
14/9 Tensta 14-15
14/9 Rinkeby15-16
15/9 PUB 15-16
15/9 Farsta 18-19
15/9 Solo konsert på STRAND "Krysa med Dror Feiler på STRAND"
http://www.facebook.com/home.php?ref=home#!/event.php?eid=115868698469109&ref=mf
17/9 Farsta 16-17, torgmötestid
17/9 Åhléns 18.30-19, torgmötestid
17/9 september Medborgarplatsen 14-14.30
17/9 september Medborgarplatsen 18-18.30
18/9 Medborgarplatsen 17.30-18, torgmötestid
18/9 Åhléns 18-18.30, torgmötestid

min egen hemsida
http://www.drorfeiler.se/

en facebook group som man kan vara medlem i
http://www.facebook.com/group.php?gid=144281272258819

en facebook group till
http://www.facebook.com/pages/Kryssa-for-Dror/123345871048522

en facebook sida till
http://www.facebook.com/group.php?gid=144281272258819#!/pages/Dror-Feiler/108489259175531?ref=ts

och

och min blogg
http://drorfeiler.blogspot.com/

When discussing the Israeli propaganda in context of the Israeli assault on the Freedom Flotilla please ask the following questions:

2010-08-18T03:59:00.001-07:00

When discussing the Israeli propaganda in context of the Israeli assault on the Freedom Flotilla please ask the following questions:
• Why has Israel’s ‘right’ to board the ship is presumed as valid?
• Why it is usual to fail to mention that Israel’s siege of Gaza has been declared illegal by the UN? The assumption is that Israel has the right to blockade Gaza, while the motives of those attempting to break an illegal blockade were questioned.
• Why it is usual not to mention the bombs, rockets and white phosphorus dropped on Gaza by Israel during Operation Cast Lead over a three week period in 2008/9, killing 1,400 people? But it si usual to mention the ‘thousands of rockets’ fired from Gaza into Israel, but did not say over what time period.
• Why is the Israeli evidence of how and when they killed the activists unquestioned? Activists who were on the top deck of the ship say the first person was killed – shot from a helicopter – before any Israeli had even landed on the deck. However, none of these activists are interviewed.
• Activists shot footage of the Israeli attack, but their cameras, laptops and other recording equipment was taken by the Israelis and has not been returned. Why is this point not raise, or put to the Israeli spokespeople?
• Why are the autopsy reports – which reveal that each victim was shot several times at close range, in a way that can’t constitute self-defence – not used, or even mentioned?
• Why are there no footage of the Israeli assaults on the activists – which led to nine deaths?
• Why is the use of the word ‘terrorists’ to describe the activists, or their alleged willingness to attack the commandoes not questioned? Why does the fact that there were no fatalities or serious injuries among the Israeli commandoes, when these ‘terrorists’ were so willing to attack not quastioned?
• Why it is not pointed out that the IDF has admitted doctoring the audio footage used in its propaganda, and again and again it is claimed that it is a broadcast from the captain’s deck?
• You can find more points to make on the PSC website at www.palestinecampaign.org and http://t.co/wxcKyPH

Ekonomisk demokrati

2010-08-18T03:11:00.000-07:00

Allt som inte utvecklas vidare, allt som inte rör sig, degenereras. Så och med demokrati. När jag ser våra demokratiskt valda representanter försöka styra upp vårt land, fast de (och vi med de) i själva verket är i händerna på de multinationella bolagen, kapitalägarna och bankerna, så ser jag i själva verket en stagnerad demokrati. En ”kulissdemokrati”. För att skapa en fullt fungerande demokrati behöver vi därför utvidga demokratin till de ekonomiska domänerna. Hur detta ska göras är den stora frågan. En fråga som debatteras allt för lite och allt för sällan. Det är dags att ändra på detta.

Moderaternas ställningstaganden genom åren som gått

2010-08-17T05:45:00.000-07:00

• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej til sjukkassan.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.

En ny internationalism

2010-08-16T07:27:00.001-07:00

Ett lands befolkning, är sammansatt och heterogen. Det är regeringarnas diskussion om nationell enhet som ger anledning till oro. Under den tyska ockupationen arbetade högt uppsatta jurister i Pétains regering med att avskilja judar och andra icke önskvärda element från hederliga fransmän och på samma sätt arbetar jurister i Europa idag på att urskilja romer och muslimer och andra icke önskvärda. Så snart frågor om identitet smyger sig in i politiken är det berättigat att tala om en sort neofascism. Senkomna immigranter har alltid betraktats med skepsis. Detta är inget nytt. Ett verkligt nytt problem är den proletarisering som drabbat världen och som nu i vågor når vår kontinent. Den som i det läget, och i en värld som är helt i händerna på finansiella och mediala oligarker, lägger vikt vid futtiga frågor som huruvida flickor skall få bära slöja eller inte är den som blundar för dagens verklighet.

Det enda nya som i framtiden skulle förknippa namnet Europa med något av betydelse skulle vara dess förmåga att ge upphov till en ny internationalism.

Jag är internationalist och neokommunist

2010-08-16T07:10:00.000-07:00

Jag är internationalist och neokommunist och självklart jag är fullt medveten om det misslyckade resultatet av 1900-talets statskommunism men det finns ingen anledning att acceptera sakernas tillstånd som det är i dag med makthavare som helt bekänner sig till kapitalismens regler och där med lämnar oss i praktiken i händerna på bankerna och kapitalägarna. Det enda nya som i framtiden skulle förknippa namnet Europa med något av betydelse skulle vara dess förmåga att ge upphov till en ny internationalism.

Ingen kan vara omedveten om den infernaliska mekanism som via marknadens lockelser förvandlar den fria medborgaren till den fria konsumenten och därmed gör oss alla till fritt svävande individer som endast delar marknadens ljuvligheter.

Sociala medier under belägring

2010-08-14T02:41:00.000-07:00

Samtidigt som omvärlden har gått till hårt angrepp mot det israeliska agerandet mot ”Freedom Flotilla” pågår en massiv propagandakampanj för att vinna opinionen. Den israeliska militären försöker kontrollera informationsflödet med järnhand och med hjälp av den ”pro Israeliska lobbyn” dränka oss med halvsanningar och rena förfalskningar.

"Vi kom för att prata, de kom för att slåss" – uttalandet kommer från en av de israeliska soldater som deltog i aktionen mot de sex fartygen i hjälpkonvojen ”Freedom Flotilla”. På den israeliska militärens hemsida berättar han om hur aktivister agerade mot soldaterna på fartyget Mavi Marmara och hur han själv bröt armen.

Det här är bara ett av många exempel på desinformation som den israeliska militären släppt på sin hemsida. Där finns allt från filmsnuttar och fotografier på påstådda vapen till ögonvittnesskilldringar från soldater. Hemsidan uppdateras varje timme med ny information och nya uppgifter om hur aktivisterna attackerade soldaterna. – Israel vill vinna informationskampen genom att mätta media med lättillgänglig information. Det ökar chansen för att det är deras bild av vad som hänt som kommer ut, säger Fredrik Konnander, senior analytiker på Försvarshögskolan.

Man brukar säga att nätverktygen som Twitter, Bambuser och Youtube är som bäst under dramatiska skeenden. Men under stormningen av Ship to Gaza blockerades alla signaler och efter övertagandet av båtarna beslagtogs all utrustning.

Att vi som var på båtarna hade hundratals, datorer, videokameror och mobiltelefoner med tillgång till Twitter, Facebook, Youtube och även till mainsteam media hjälpte inte, inte heller medieföretagen satellitlänkar kunde undgå blockeringen (man ville sända live).

Israel blockerade och störde signalerna och beslagtog alla datorer, kameror och mobiltelefoner. Sedan kunde man sprida sina egna, antagligen noga utvalda (och ofta förvrängda och t.o.m. förfalskade), filmer och rekonstruktioner från bordningen.

I ljuset av detta bör man ställa några frågor (svaren är ganska självklara):

Varför blockerades alla signaler, d.v.s. alla möjligheter att sända och kommunicera under bordningen?

Vareför beslagtogs all utrustning d.v.s. medieföretagens professionella utrustning och aktivisternas datorer, kameror och mobiltelefoner med videoupptagningar från bordningen?

Varför har inte denna utrustning lämnats tillbaka?

Och två följd frågor:

Om den beslagtagna utrustningen lämnas tillbaka, kommer då allt material som bilder och filmer att finnas kvar?

Hur ska vi förhålla oss till en källa som gör allt för att sabotera en oberoende bevakning av en händelse, och sedan gör anspråk på att vara sanningssägare om densamma?

Vi kan konstatera att om alla stater som vill mörka handlingar börjar agera på det här sättet är det i förlängningen ett hot mot press- och yttrandefriheten. Därför är det här viktiga frågor för alla som värnar demokrati och mänskliga rättigheter.

Så låt oss konstatera att:

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna. (Sven Lindqvist)

Once you see it, you can't unsee it. And once you've seen it, keeping quiet, saying nothing, becomes as political an act as speaking out. (Arundhati Roy)

Exercise of Power

2010-04-15T02:02:00.000-07:00

One of history's most fiercely contested landscapes, the 2,270 square miles of territory known as the West Bank was under the control of Jordan when it was occupied by Israel during the 1967 Six-Day War. Over the last 35 years, the area has become ¬home to some 200,000 Israelis (400,000 including occupied East Jerusalem) who populate numerous, new, purpose-built settlements perched on its hilltops, overlooking long-established Palestinian lowland communities. This ongoing state-sponsored policy of expansion onto the high ground has been paralleled by the development, within the architectural and urban planning professions, of extremely particularized strategies for building on heights. Many of these draw on historical precedents; all are designed to provide basic municipal amenities within a context of highly refined, surveillance-based security.

An audiovisual exploration of the political space created by Israel’s colonial occupation. The journey unravels Israel’s mechanisms of control and its transformation of the Occupied Territories into a theoretically constructed artifice, in which natural and built features function as the weapons and ammunition with which the conflict is waged.
Israel’s methods of transforming the landscape itself into a tool of total domination and control, a system of a complex and terrifying project of late-modern colonial occupation.

“Coalition to Break the Blockade on Gaza Announced”

2010-04-04T10:02:00.001-07:00

April 3, 2010

Istanbul, Turkey – Following months of preparation, a coalition bringing together a number of organizations and movements working to break Israel’s illegal blockade on Gaza was announced yesterday in Istanbul. The coalition, comprised of the Turkey-based IHH (Insani Yardim Vakfi) organization, the European Campaign to End the Siege on Gaza (ECESG), the Greek Ship to Gaza campaign, the Swedish Ship to Gaza campaign and the Free Gaza Movement, will launch a flotilla of ships laden with cargo, media, parliamentarians, celebrities and activists to Gaza next month.

The flotilla includes at least eight vessels, including three cargo ships, and will set sail from European ports beginning May 3, reaching the port of Gaza later in the month. Over 500 passengers from more than 20 countries will take part, and 5,000 tons of cargo, including cement, prefabricated housing, other building materials, medical equipment, and educational supplies will be delivered to Palestinians in Gaza.

The Free Gaza Movement has been launching ships to Gaza since August 2008, partnering with organizations and activists around the world on these missions. In December 2009, IHH led a land convoy to Gaza that brought tons of humanitarian aid and other supplies. In January 2010 the European Campaign brought 50 parliamentarians to Gaza in solidarity with the Palestinian people and to witness the devastation wrought by Israel’s illegal policies. Ship to Gaza/Greece and Ship to Gaza/Sweden meanwhile have had ongoing campaigns in their countries to raise awareness and funds for this effort and for materials to be brought to Gaza.

“Through this coalition, these organizations will be able to maximize resources, experience and commitment to ending the illegal siege on Gaza. Even as Israel continues its daily persecution of Palestinians, we will use this action to wake the world’s consciousness about the crimes committed against Palestinians,” said IHH President Bulent Yildirim.

The coalition invites organizations and individuals from around the world to join the effort by providing supplies for Gaza and contributing financial support for the mission.

Contact:

Free Gaza Movement – Greta Berlin - +33607374512; www.freegaza.org

ECESG – Arafat Madhi - +44 7908 200 559; www.savegaza.eu

IHH – Ahmet Emin Dag – +90 530 341 1934; www.ihh.org.tr

Ship to Gaza / Greece – Vangelis Pissias - +30 697 200 9339; www.shiptogaza.gr

Ship to Gaza / Sweden – Dror Feiler - +46702855777; www.shiptogaza.se

Three Swedish peace-project participants deported from Israel

2010-04-01T10:28:00.000-07:00

After eight hours of traveling, three Swedish citizens—Lama Abu-Isefan, Salam Abu-Iseifan and Samaa Sarsour—were deported from Israel this morning. A fourth Swede, Tigran Feiler, was allowed in, but only after being forced to promise not to visit any Palestinian territories. All of the deported people are participants in a peace project with the goal of building bridges between Jews and Palestinians, and to provide hope for a peaceful solution to this seemingly unsolvable conflict.

On Wednesday night, a group of young Swedes of Jewish and Palestinian descent traveled to Israel to participate in a field trip within the framework of the “Let’s Talk About Peace” project. The peace project gathers young Swedes of Jewish and Palestinian descent, and has them give lectures in Swedish upper secondary schools.

Upon arrival at the Ben-Gurion airport in Tel Aviv (Israel), the three Swedish women and one of the Jewish participants were taken away for interrogation. The interrogations went on for eight hours. The Swedish citizens were interrogated in separate rooms, with no lawyer or authorized interpreter present. During that time, another one of the Jewish participants was taken back to passport control for interrogation.

The remaining three participants maintained continuous contact with the Swedish Embassy in Tel Aviv throughout the interrogations. Despite those efforts, the three Swedish women were deported. The only explanation offered was “security reasons”. After more than eleven hours, the Swedish citizen of Jewish descent was allowed entry, on the condition that he sign a document stipulating that he is forbidden to enter the Palestinian territories. He was also forced to pay a deposit of 5,000 Israeli shekels (approximately 1,400 US dollars). He signed the document under protest. “I signed it under duress. I see it as an attempt to constrain me, to prevent me from meeting Palestinians. There is no other purpose than to destroy exactly what our project is trying to achieve—building bridges and dialog,” says Tigran Feiler.

The purpose of the “Let’s Talk About Peace” project is to battle prejudices, anti-Semitism and Islamophobia, and to provide Swedish youth with a deeper, more personal description of the Israel/Palestine conflict. So far, the “Let’s Talk About Peace” project has reached out to nearly Swedish students, and it has obtained support from, among others, the Schools and Education Division of Stockholm and the Olof Palme Memorial Fund, as well as having been awarded by the Helena Bering memorial fund.

So the final result of this peace project was that all of the Palestinian participants were deported. “How can we create a dialog for peace when one side is not even allowed to speak?” asks Ronnie Liebech, one of the participants.

Folkrätten i Wolodarskis värld

2010-02-05T04:02:00.000-08:00

I en stort uppslagen artikel den 28 januari skriver Dagens Nyheters politiska chefredaktör Peter Wolodarski om vikten av den statliga upplysningskampanjen om förintelsen, om betydelsen av Forum för levande historia och att Stockholmsdeklarationen kom till. Samtidigt påtalar han hur man svikit det löftesrika i formuleringar som: ”att ta Förintelsen på allvar är att göra motstånd mot stater och politiker som kränker de mest grundläggande av värderingar, oavsett vad tidsandan eller FN-opinionen råkar diktera”.

Betyder det att vi även ska ta Israels allvarliga folkrättsbrott på allvar?
För visst har Wolodarski rätt i att ”Stockholmdeklarationen … förpliktar 55 länder att bekämpa folkmord, etnisk rensning, rasism och antisemitism”. Bör vi, med andra ord, ta vår ”svenska förpliktelse” på allvar och se till att också Israel fördöms för diskriminerande lagar, etnisk rensning och för sin vägran att följa Haagdomstolens rekommendationer och Goldstonerapporten?
Menar Wolodarski till och med att man bör vidta åtgärder mot Israel på samma sätt som man gör mot andra länder ”oavsett vad tidsandan eller FN- opinionen råkar diktera”, alltså trotsa USA:s upprepade veton i Säkerhetsrådet?
Direkt fel har Wolodarski när han påstår att förintelsen förnekades i Durbankonferensen. Måhända faller inte dess resolutioner mot sionism Wolodarski i smaken. Men de bör kanske tolkas utifrån den reellt existerande sionismen i vars namn Israels regering åsidosätter FN:s resolutioner, Genèvekonventioner och folkrätten och i vars namn Israels regering och israeliska medier reflexmässigt stämplar anklagelser mot den israeliska armén för folkrättsbrott som antisemitiska.
Vågar vi hoppas på en mer vidsynt Wolodarski? Eller bör vi vara realistiska och konstatera att han är blind på ena ögat? Blind för Israels brott och blind för instrumentaliseringen av förintelsen.

Let the dogs bark, Sancho. It’s a sign that we are on track

2010-02-01T09:36:00.000-08:00

The campaign against Donald Boström continues, with its baseless, insulting attacks, despite all the facts that have emerged since Boström’s article was published last fall. There is talk about an “anti-Semitic fire having been started”, and there are claims that recently-emerged facts are fanning the flames. But what was considered “absurd” proved to be true.
Willy Silberstein and Charlotte Wiberg (Dagens Nyheter, Jan 20th) and Jesus Alcalá (Svenska Dagbladet, Jan 17th) get themselves all tangled up, as they attempt to prove that the facts that were exposed in Nancy Shepperd-Hughes’ interview of Yehuda Hiss, which was broadcasted on Israeli TV (because of Boström’s article) “were already known”. But that is not the case. The interview uncovered, for the first time, that there had also been Palestinians among those whose organs were stolen, and that Israeli soldiers had been involved in the organ theft.
Silberstein/Wiberg highlight that Yehuda Hiss was terminated from his position as director of the institute of pathology in 2004, after he confessed to illegal tampering with the dead bodies; but they fail to mention that he stayed on, as the chief pathologist, and that he was the highest-paid public servant in Israel as recently as in 2008. Therefore, let’s review, once again, what was written and what was not written in Aftonbladet (Sep 17th). The report stated that young Palestinians, who had been wanted by the Israeli Army, had been killed and then returned a few days later, stitched up in a way that had roused the families’ suspicions that organs had been removed from their bodies. However, Boström did not claim that Palestinians have been killed for the purpose of taking their organs. What he did convey were the concerns, suspicions and strong opinions of several Palestinian families: that organs have been stolen. And despite that Boström’s article may be flawed in that it associated the theft of Palestinian organs with the exposed organ-trading scandal in New Jersey, it is still impossible to deny that the article brought us one step closer to the truth. It is also instructive to note that neither Silberstein, Wiberg nor Alcalá has noticed the anti-Semitic myth and “veiled association” in Svenska Dagbladet’s article about “international illegal organ trade, controlled by the wanted Israeli Ilan Perry, with its branches in Latin America and South Africa,” which was allowed to pass without any attacks or allegations of anti-Semitism on Dec 22nd. So, this is not about what is stated/written/done about Israel’s crimes; this is about how to use it as an excuse to attack individuals, newspapers and/or organizations that view crimes committed against Palestinians as equal to crimes against Jews or Swedes.
And Israel’s far-right, openly racist foreign minister Avigdor Lieberman, does not even try to veil that strategy. Lieberman’s fear-mongering toward critics of Israel is an official part of the country’s foreign policy. The fear of legal proceedings, or of being called anti-Semitic, is meant to silence the world regarding what no one can continue to pretend they don’t see: collective punishment; ethnic cleansing; extrajudicial killings; and now organ theft. Silberstein, Wiberb and Alcalá willingly play the role of useful idiots for the Israeli extreme right’s self-destructive policies, which currently constitute the most serious threat to Israel’s population and to Jews around the world. Those who, despite it all, see through the smokescreens, and do not allow themselves to be scared into silence, can take comfort in a proverbial phrase out of Don Quixote: “Let the dogs bark, Sancho. It’s a sign that we are on track”

Nyttiga idioter - Rädslan styr debatten om Israel och organstölderna

2010-01-27T12:33:00.000-08:00

Kampanjen mot Donald Boström och Aftonbladet fortsätter med grundlösa och kränkande påhopp, trots de fakta som framkommit efter publiceringen av Boströms artikel i höstas. Det talas om ”en antisemitisk eld som tänts” och att de nya fakta som framkommit givit ytterligare bränsle till elden. Men det som ”var orimligt” visade sig vara sant.
Willy Silberstein och Charlotte Wiberg (DN 20/1) och Jesus Alcalá (SvD 17/1) slår knut på sig själva för att bevisa att det som kom fram i Nancy Shepperd-Hughes intervju med Hiss som sändes i israelisk TV (på grund av Boströms artikel) ”varit känt sedan länge”. Men så är inte fallet, i intervjun framkom för första gången att det också fanns palestinier bland dem som plundrats på organ och att israeliska militärer varit inblandade i organplundringen.
Silberstein/Wiberg framhåller att Yehuda Hiss 2004 avskedades från sin post som direktör för det patologiska institutet, efter att ha erkänt illegal hantering av döda, men förtiger att han blev kvar som chefspatolog och var den högst betalda statstjänstemannen i Israel så sent som 2008. Låt oss därför än en gång rekapitulera vad som skrevs och inte skrevs i Aftonbladet (17/9). Där stod att unga palestinier som varit eftersökta av den israeliska armén dödats och efter några dagar lämnats tillbaka hopsydda på ett sätt som väckt familjernas misstankar att man tagit organ ur deras kroppar. Men ingenstans påstår Boström att man dödat palestinier i syfte att ta deras organ. Däremot framförs flera palestinska familjers farhågor, misstankar och bestämda uppfattningar: att organ stulits. Och även om man kan tycka att det associativa samband som uppstår i Boströms artikel mellan organskörd av palestinier och den uppdagade organhandelhärvan i New Jersey är olyckligt, så går det inte att med facit i hand blunda för att Boströms artikel förde oss ett stycke närmare sanningen. Det är i sammanhanget också intressant att notera att varken Silberstein, Wiberg, Alcalá eller deras gelikar upptäckt den antisemitiska blodsmyten och ”det dunkelt associativa” i SvD:s artikel om ”en internationell olaglig organhandel styrd av den efterlyste israelen Ilan Perry med förgreningar i Latinamerika och Sydafrika” som fick passera helt utan påhopp om antisemitism (22/12 2009). Det handlar alltså inte om vad som står/ sägs/görs mot Israels brott utan vad man kan använda detta till för att komma åt personer, tidningar eller organisationer, som betraktar brott begångna mot palestinier med samma måttstock som brott begångna mot judar eller svenskar.
Israels högerextrema och öppet rasistiska utrikesminister Avigdor Lieberman döljer inte heller vad denna strategi går ut på. Liebermans skrämselpropaganda mot Israels kritiker är en officiell del av landets utrikespolitik. Rädslan för rättsliga processer eller att stämplas som antisemit ska få omvärlden att tiga om det som ingen längre kan blunda för – kollektiv bestraffning, etnisk rensning, utomrättsliga avrättningar och nu organplundring. Villigt låter sig med andra ord skribenter som Silberstein, Wiberg och Alcalá agera nyttiga idioter åt den israeliska avgrundshögerns självdestruktiva politik, som i dag utgör det allvarligaste hotet mot Israels befolkning och världens judar.
De som trots allt ser igenom dimridåerna och inte låter sig skrämmas till tystnad kan trösta sig med ett talesätt från Don Quijote – låt hundarna skälla, Sancho, det betyder att vi är på rätt väg.

Israel's army is not a Jewish army

2009-08-28T07:05:00.000-07:00

According to Israel’s foreign minister, Avigdor Lieberman, Sweden has a major problem: freedom of speech. Israel has generously offered its help in solving the problem, by requesting the Swedish government to disregard its laws concerning freedom of the press. Israel is demanding that the Swedish government condemn an article that Aftonbladet published on August 17th that reports on allegations which Israel’s government and the Israeli Defence Forces (IDF) both deny.

Israel also denies having nuclear weapons, that it ever used white phosphorus on civilians and that it uses Palestinians as human shields. I don’t mean to imply that all allegations toward Israel are true; rather, my point is that Israel’s knee-jerk repudiations ought to be taken with a grain of salt. The best way to find out whether an allegation has any basis is to get to the bottom of it—the sooner, the better.
But first, let me remind those who, despite what they know to be true, continue propagating otherwise:
For 42 years, Israel has ignored UN resolutions, the Geneva Convention and international law.
For 42 years, Israel’s government and Israeli media have automatically rejected any allegations against the IDF of humanitarian crimes as anti-Semitic. It is important to emphasize that the crimes referred to here are illegal settlements in the West Bank and in East Jerusalem, mass evictions, extrajudicial executions and collective punishment; not the suspicions that certain Palestinian families have of the IDF.
And now that the Israeli government and Israeli media is busy spreading false, spiteful accusations, enthusiastically cheered on by a few Swedish journalists and politicians, the same pattern emerges: The central issue is not what the article says, but how it can be used. This was the same tactic used against/on me when a former Israeli Ambassador vandalized my installation piece “Snow White and the Madness of Truth”.
The article that has Israel seeing red does state that young Palestinians who have been wanted by the IDF have been killed, and that their bodies have been returned and sewn together in a way that has raised their families’ suspicions that their organs have been removed. Perhaps the apparent connection between a few specific IDF soldiers’ alleged actions in 1992 and the recently exposed organ trade scandal is unfortunate. But we can still ask the question: What happened to those bodies?
And neither the Palestinian families nor the journalist, Donald Boström, has spoken or written about Jewish soldiers: the allegations are against the IDF soldiers, who may have been involved in certain specific incidents.
The Israeli Army is not a Jewish army. It comprises a multitude of ethnicities and religions. For example, Druze and Bedouins, to name two, are not Jewish (20 percent of Israel’s citizens are non-Jewish). Furthermore, there are more Jews living outside Israel than inside Israel. Therefore, it is obvious to most people, including Boström, that it is both inaccurate and racist to associate Jewish people with the alleged crimes of the IDF. And, for the record, Boström’s article did not make that misguided association. In addition, it is obvious that Jewish people should not be indicted for the documented crimes that have been committed by the State of Israel and the IDF over the last 42 years.
That some people still insist on making that inaccurate and distasteful association should not prevent any serious critique or investigation of wrongdoing. Such a taboo would become an unspoken restriction on our freedom of speech. Puzzlingly enough, those who automatically equate Israel with Jewish people and vice versa are two very incompatible groups: Israel’s government, cheered on by the so-called friends of Israel, is one; the other group consists of various racist and anti-Semitic factions.
But apparently, Sweden must learn, from the excellent example set by Israel, what real democracy looks like and what true freedom of speech sounds like.
In Israel, voices are being raised, calling for an infringement on free speech for all those who are considered to “defame” Israel. Among the alleged defamers is Dr. Neve Gordon, who wrote in the Los Angeles Times on August 20th that Israel fulfills all criteria for an apartheid state, since some of its laws give Jews advantages and discriminate against Palestinians.
Sweden should safeguard its freedom of speech, rather than adopt Israel’s whimsical view of freedom of the press and democracy.
But instead, Israel’s significantly more confined debate culture is seeping into our country, carried forth by opinion-makers like Gunnar Hökmark, who is more than thrilled to assist Israel in, unobstructedly, continuing to break international law. And therefore, reckless attacks and unfounded allegations of anti-Semitism are hurled at anyone, or anything, that calls Israel’s self-image into question.
It is striking that while demanding that the Swedish government condemn an article in Aftonbladet, Israel itself is busy piling roadblocks in the way of an international UN commission to investigate Israel’s potential crimes against international humanitarian law in the Occupied Territories in general, and injustices committed by the Israeli Army in Gaza in particular.
Automatically preventing any insight, and rejecting any suspicions—regardless of whether they are brought forth in a “sensationalist article” or through a sincere UN assignment—only hurts the Israeli people and casts shame upon Israel.
Dror Feiler
Dror Feiler is a musician, artist and the Chairman of European Jews for Just Peace.
He fulfilled his military obligation, serving as a paratrooper in the Israeli Army in 1969–1972.

Israels armé är inte judisk - Stat och folk blandas ihop för att stoppa seriös granskning

2009-08-27T01:56:00.000-07:00

Enligt Israels utrikesminister Avigdor Lieberman har Sverige ett stort problem som behöver åtgärdas: yttrandefriheten. Israel vill hjälpa till genom att kräva att Sveriges regering tar avstånd från sina tryckfrihetslagar genom att fördöma en artikel i Aftonbladet (17 augusti) som redogör för misstankar som Israels regering och Israels armé förnekar.

Israel förnekar också att de har atomvapen, att de använt vit fosfor mot civilbefolkning och att de använder palestinier som mänskliga sköldar. Med det vill jag inte säga att alla anklagelser mot Israel är sanna utan att man bör ta Israels regerings reflexmässiga förnekande med en viss nypa salt. Det bästa sättet att ta reda på om anklagelser har någon grund är att gå till botten med dem. Ju tidigare desto bättre.

Men låt mig först påminna de som mot bättre vetande förespeglar något annat:

I 42 år har Israel åsidosatt FN:s resolutioner, Genèvekonventioner och folkrätten.

I 42 år har Israels regering och israelisk media reflexmässigt stämplat anklagelser mot den israeliska armén för folkrättsbrott som antisemitiska. Jag vill understryka att de brott jag syftar på är illegala bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem, folkfördrivningar, utomrättsliga avrättningar och kollektiva bestraffningar och inte de misstankar som palestinska familjer hyser mot den israeliska armén.

Men nu när den israeliska regeringen och israelisk media sprider falska och hätska beskyllningar, påhejande av vissa skribenter och politiker i Sverige, följer det samma mönster: Det viktigaste är inte vad som står i artikeln utan vad man kan använda den till. En metod jag själv blev utsatt för i samband med installationen Snövit och Sanningens Vansinne som en tidigare israelisk ambassadör handgripligen attackerade.

I den artikel som fått Israel att se rött står visserligen att unga palestinier som varit eftersökta av den israeliska armén dödats och efter några dagar lämnats tillbaka ihopsydda på ett sätt som väckt familjernas misstankar att man tagit organ ur deras döda kroppar. Det må vara att det associativa samband som uppstår mellan enskilda israeliska soldaters möjliga agerande 1992 och den nyligen uppdagade organhandelhärvan är olycklig men detta bör inte hindra oss att ställa frågan: Vad har hänt med dessa kroppar?

Men ingen har talat eller skrivit om judiska soldater, varken de palestinska familjerna eller artikelförfattaren Donald Boström. Utan misstankarna riktas mot soldater i den israeliska armén som kan ha varit inblandade i specifika incidenter.

Israels armé är inte en judisk armé. I den ingår människor med olika etnicitet och religioner: druser och beduiner är till exempel inte judar (20 procent av Israels medborgare är inte judar). Det bor dessutom fler judar utanför Israel än i Israel. Det är därför självklart för de flesta, inklusive Donald Boström, att det är felaktigt och dessutom rasistiskt att associera det judiska folket med de brott israeliska soldater misstänks vara inblandade i, vilket inte heller görs i artikeln. Eller att lägga det judiska folket till last de bevisade brott den israeliska staten och armén begått i 42 år. När endast de som utför och de som är politiskt ansvariga för dessa handlingar bär ansvaret.

Att det på sina håll ändå görs en sådan felaktig och osmaklig sammanblandning, får inte hindra seriös kritik eller misstankar om oegentligheter. Ett sådant tabu blir annars en outtalad inskränkning i yttrandefriheten. Egendomligt nog är de som automatiskt jämställer Israel med det judiska folket och vice versa två väldigt motstridiga grupper: Israels regering, påhejade av de så kallade Israelvännerna utgör den ena, olika rasistiska/antisemitiska grupper den andra.

Och nu vill man att Sverige ska lära av föredömet Israel, vad en riktig demokrati och yttrandefrihet är.

Nu när röster i Israel höjs för att inskränka yttrandefriheten för alla som anses ”smutskasta” Israel som till exempel den israeliske akademikern Dr Neve Gordon som i L A Times (20 augusti) skriver att Israel uppfyller alla kriterier för en apartheidstat eftersom vissa lagar ger judar fördelar och diskriminerar palestinier.

Sverige bör värna yttrandefriheten och inte anamma den israeliska regeringens godtyckliga synsätt på pressfrihet och demokrati.

Men det betydligt hårdare israeliska debattklimatet har sipprat in i vårt land bland opinionsbildare som Gunnar Hökmark, som gärna hjälper Israel att utan inblandning fortsätta med sina folkrättsbrott. Därför kommer varje försök som skakar om Israels självbild att bli måltavla för oseriösa påhopp och ogrundade anklagelser om antisemitism.

Det är slående att samtidigt som Israel kräver att den svenska regeringen ska fördöma en artikel i Aftonbladet staplar man hinder i vägen för en internationell undersökningskommission som på FN:s uppdrag ska undersöka Israels eventuella folkrättsbrott i de ockuperade områdena i allmänhet och den israeliska arméns övergrepp i Gaza i synnerhet.

Att reflexmässigt mörka insyn och slå ifrån sig oavsett om det gäller misstankar framförda i en så kallad ”sensationsartikel” eller ett seriöst FN-uppdrag skadar det israeliska folkets intressen och drar skam över Israel.

Om Konst, politik, media och censur

2009-05-17T09:18:00.000-07:00

Ett första maj tal anno 2009

2009-05-01T01:35:00.000-07:00

Ett första maj tal anno 2009

Mitt namn är Dror Feiler.
Jag är kulturarbetare och aktivist.
Jag är engagerad i kulturpolitiken, i kampen för ett fritt Palestina,
i kampen för mäskliga rättigheter i Colombia och i kampen mot rasismen, antisemitism och islamofobi

Vi lever i kristider, vår utrikespolitik är i kris.
Vår regering talar på ett sätt, men agerar på ett annat.
Sverige talar om fred men man bedriver vapenhandel med länder som Israel, Colombia och USA.
Sverige talar om allas lika rätt, om mänskliga rättigheter och demokrati men när det gäller att gå från ord till handling, accepterar man att 1.5 miljoner palestinier är satta under en blockad som är både moraliskt oacceptabelt och rättsvidrig.

Så låt oss påminna Sveriges regering att:
Alla som försvarar denna blockad försvarar denna blockads brott.
Att alla som försvara denna blockad och tror på att det är rätt att beröva 1,5 miljoner människor tillgång till mediciner, byggmaterial och rent vatten har ingen rätt att tala om humanitet och moral.
Att alla som nu ger sitt tysta godkännande åt de styrande politikerna i Israel och dess armé att fortsätta med denna blockad eller låter bli att se till att den upphör kommer att tvingas att bära Kains märke i pannan långt efter att blockaden har upphävts eller krossats.

Vi lever i kristider, vår kulturpolitik är i kris.
Vi har fått en kulturutredning på halsen som är ämnad att privatisera och individualisera kulturen och som undviker att tala om kvalitet och de negativa effekterna kommersialismen har på kulturen.
Vår kulturminister försöker till och med tala om för oss vad som är konst och vad som inte är konst.
Rektorer försöker med juridiska krumbukter kväva i sin linda unga konstnärers frihet och vilja att utmana samhällets gränser och normer.
Låt oss dra en parallell: Vad skulle arbetarrörelsen ha uppnått om den inte hade utmanat borgarklassens lagar, normer och gränser?

Idag – den första maj bör vi, tillåta oss att kalla saker vid sitt rätta namn.
Så låt oss säga det klart och tydligt:
HISTORIEN OM ALLA HITTILLSVARANDE SAMHÄLLEN ÄR HISTORIEN OM KLASSKAMP.
Låt oss från och med idag på första maj våga säga igen klart och tydligt ord som:
SOCIALISM, REVOLUTION, FRIHETSKAMP, DET KLASSLÖSA SAMHÄLLET, SOLIDARITET.

Låt dessa ord idag följas av handlingar: stöd kampen mot ockupationen i Palestina.
Låt våra ord idag följas av handlingar: stöd de Latinamerikanska folkrörelsernas kamp för och väg mot JÄMLIKHET, RÄTTVISA och SOCIALISM.

Låt oss säga det klart och tydligt, det som så många nu plötsligt och samstämmigt säger att KAPITALISMEN ÄR I KRIS
Låt oss säga det klart och tydligt, det som inte tillräkligt många ännu vågar inse, att den enda GLOBALA OCH LÅNGSIKTIGA LÖSNINGEN ÄR SOCIALISMEN.
Och låt oss säga det än en gång med Karl Marx ord: HISTORIEN OM ALLA HITTILLSVARANDE SAMHÄLLEN ÄR HISTORIEN OM KLASSKAMP.
Låt oss för en gång skull hålla med Wallenbergarna: och jag citerar från DN den 30 april 2009 ”Skyll inte krisen på giriga direktörer” – Ja de har rätt – KRISEN ÄR KAPITALISMENS KRIS.

Över hela världen försöker människor att i allt större utsträckning hitta nya, alternativa lösningar för problemen i samhället. De konfronterar rådande system för att bryta ner dem. De strejkar, de ockuperar mark, de vägrar lyda order, de bildar gerillagrupper, de bekämpar ockupation. De gör motstånd och ifrågasätter, ibland med sitt eget liv som insats.

Är de hjältar eller terrorister?
Är de flummiga eller naiva?
Är de moralistiska världsförbättrare eller våldsromantiker?
Eller ser de från sin så kallade lägre utkikspunkt längre och klarare än vi?
De som gör motstånd och ifrågasätter, ibland med sitt eget liv som insats.

Och vad gör vi i Sverige i den ”Bästa av alla världar” skapad av en arbetarrörelse i en mångårig kamp?
Vi är försiktiga, vi beklagar oss över situationen och de orättvisor allianspolitiken för med sig men vi vågar inte utmana den rådande ordningen, vi vågar inte kalla saker vid sitt rätta namn.
Så låt oss göra det idag på första maj, på den internationella solidaritetens dag.
Låt oss konstatera att:
kapitalismen krisar nu igen, och som vanligt är det vi som får ta smällen.
Låt oss konstatera att:
uppsägningar, lönesänkningar och prisökningar inte drabbar de rika.
Låt oss konstatera att:
Nu igen visar den politiska och ekonomiska överklassen hur girig den är: när den som nu parasitera på samhället med feta bonusar och fallskärmsavtal.
Och som vanligt är det vi som förväntas betala kalaset.

Vi kan idag ställa igen frågan med Bertolt Brechts ord från Tolvschillingsoperan
”Vad är brottet att råna en bank i jämförelse med brottet att grunda en bank”

Tyvärr är den ekonomiska krisen i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet och det sätt på vilken den behandlas av den svenska arbetarrörelsen ett symptom på en arbetarrörelse i kris: Ingen ideologi, svag politik, ingen strategi och väldigt lite civilkurage.
Frågorna rör vid samhällskroppens nervsystem: motsättningen mellan arbete och kapital. Och nu när klassklyftorna och den folkliga vreden växer har arbetarrörelsen ett gyllene tillfälle att flytta fram sina positioner. Men man vågar inte mobilisera för en riktig radikal förändring av samhället .

Arbetarrörelsens avradikalisering har pågått i decennier. Vi har blivit nerdrogade av den nyliberala flumideologins falska individualism och falska valfrihet.
Men detta har inte lyckats helt. Vi vet att en annan värld är möjlig, som är på en gång mera effektiv, mera demokratisk i sina verkningsformer, och samtidigt mindre destruktiv.

Vem tar ansvar för kapitalismens kris?
Regeringen skyler på den globale ekonomis härdsmälta.
Direktörerna försöker skamset försvara sina bonusar med hänvisning till att de gjort så gott de kunnat.
Ekonomerna och politikerna lägger pannan i djupa veck och undrar hur detta kunde ske?
Och de säger: det måste vara en synnerligen olycklig kombination av många var för sig svårförutsägbara händelser som vållat krisen.
Men vi bör säga till dem: SÅDAN ÄR KAPITALISMEN!
Och sedan bör vi tillägga: Marx hade rätt, återkommande kriser är något som verkligen kännetecknar det kapitalistiska systemet. Det är KAPITALISMEN DUMBOM! För att parafrasera en förre detta vise statsminister.
Idag som alla andra dagar bör vi visa solidaritet med de förtryckta i Världen.
Idag som alla andra dagar bör vi visa solidaritet med det Palestinska folket.

Det kan du och vi göra genom att stödja solidaritetsprojektet SHIP TO GAZA
Ge ditt bidrag till ett projekt som utmanar den Israeliska rättsvidriga blockaden mot Gaza.

Kamrater låt mig avsluta med en dikt som är aktuellare än någonsin,
skriven av Ingrid Sjöstrands

Elda under din vrede med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon
Elda under din vrede

Ett spöke går runt Europa . . .

The true scandal is in the EU delegates’ silence around Israel’s racist policies

2009-04-25T06:32:00.000-07:00

The true scandal is in the EU delegates’ silence around Israel’s racist policies by Dror Feiler (translation from Swedish by Chritopher Pastor)

Today, April 21st or on the 27th of Nisan (according to the Jewish Calendar) is the official Holocaust and Bravery Day, to commemorate the victims of the Holocaust and the Warzaw Ghetto Uprising. Therefore, today I am obviously thinking of my, many family members who were murdered during the Holocaust in Poland and Germany
So it is understandable that it is completely unacceptable to me that Iran’s President Mahmoud Ahmadinejad is making untrue statements about the Holocaust. This must, of course, be condemned. The statement about wiping Israel off the map (if that is what he actually said) should also be condemned. On the other hand, we can, and we have the right and should, criticize the policies and actions of other states, and demand reforms or constitutional amendments from them if we find it necessary. However, the desire to wipe them out is totally unacceptable.
It was hardly surprising that Ahmadinejad succeeded in provoking the EU and the US by condemning Israel, calling it a racist state, causing the EU delegates to leave in anger. Since you shouldn’t use the conference as a forum for attacks and division, as the UN Secretary General so “correctly” put it, or since no one should attempt to kidnap the conference for political attacks, as a UN spokeswoman expressed it.
But can we all, who claim to advocate democracy and free speech, completely unconditionally accept the agreement that the EU and others made “that if anyone says this (i.e. that Israel is a racist regime), then we will leave”, as the head of Sweden’s UN delegation explained it to Svenska Dagbladet?
In other words, is using the word racist taboo when talking about a country like Israel at the UN conference on racism? Or, what does Israel need to do (that it doesn’t already do) to make it clear beyond the shadow of any reasonable doubt that its policies, and its laws and applications of them, are racist? Israel was not even allowed to be mentioned in the final document. Anyone who followed the developments around the so-called ”Durban 2” knows that, following intense pressure from the EU, the draft final declaration has been revised down, from 45 pages to 17 pages in which all references to Israel or the Middle East have been deleted. And despite that, both Israel and the United States still chose to boycott the conference, along with several other nations.
It can be deduced, then, that the reactions are not only, as one might have thought, about Iran’s President Mahmoud Ahmedinejad’s tarnished statement. He “only” violated a taboo. And that is a significantly more worrisome, provocative and intriguing topic of discussion than are Ahmadinejad’s “scandalous statements”.
Because, what else can we call a nation whose policies make crucial differences between people, based on religion and ethnicity? What should we call a state under whose laws everyone is not equal? What should we call the practice of granting exclusive land-purchasing rights to Jewish citizens (approximately 90 percent of the country’s land is not available for purchase to the country’s non-Jewish citizens, solely because they are not Jewish)? What should we call laws that allow Jewish citizens to marry foreign nationals and live together in Israel while that same thing is forbidden for Israel’s Palestinian citizens, solely based on their ethnicity?
A lot can be said about Iran’s President Mahomoud Ahmadinejad; he both exaggerates and lies. But is it really a huge scandal to describe Israel as a racist country? Is it such an immense scandal that all of Europe’s representation goes ballistic? Isn’t it a greater “scandal” that Israel’s occupation and apartheid policies are allowed to continue year in and year out? Isn’t it a greater “scandal” that, on top of that, Israel’s illegal settlement policy continues in the occupied territories, since 1967? Isn’t it a greater “scandal” that Israel is allowed to defy countless U.N. resolutions, and to violate international law and Geneva Conventions without any action from the international community? And, perhaps the worst scandal of them all right now: that Gaza’s population of 1.5 million is still boycotted, isolated, without any chance of obtaining building materials it needs for the reconstruction of what Israel demolished during its latest attack on Gaza. A “scandal” so immense that words cannot possibly describe it. Because, tell me, which words will make it through the eye of the needle when it comes to Israel? Which words are we allowed to use to describe Israeli policy, without making Israel look bad? Is it even possible?
On the other hand, talking about a tragedy is always welcome. It doesn’t require anything of us, since we use that same term when speaking of natural disasters and Greek tragedies, which no one could possibly prevent. And yet, we all commiserate deeply with the Palestinians. We are, after all, humanists.
This painful, drawn-out erosion of the principle of everyone’s equal worth, that goes on, year in and year out, is demoralizing and devastating to the entire global community. An erosion that results in the international community boycotting Gaza’s people, the oppressed, the occupied and the weak, while the most powerful leaders, at an international conference, so obviously and loyally demonstrate the consistency and power behind their words, when it comes to sparing Israel. But not when it comes to protecting the tormented people of Gaza. When will we hear such unambiguous, plain language being directed at the state that, according to our Minister of Foreign Affairs, Carl Bildt, committed “massive war crimes” last winter? Because how else can we continue believing in our language, the words we have available to us, the words our politicians use? And what signals are we sending, in the example above, to Gaza’s continuingly isolated, injured and punished people and the rest of the third-world population?
When will Europe grow up, and realize its total responsibility for “the scandal”, the “tragedy”, yes, all of these failures that can be described in different words? And for which two peoples, the Israelis and the Palestinians are paying a price that’s far too high. Is there a limit? Not even all of the victims from this past winter have changed anything, basically. So therefore, let me confess my sins: I’m having some difficulty in sharing the West’s outrage over Mahmoud Ahmadinejad’s statements.

DROR FEILER
Stockholm

Ondinonk - The unfullfilled wishes language

2009-03-11T04:36:00.001-07:00

Click to Play

A street musicians fuge

Filmed by Dror Feiler

Edited by Dror Feiler

D.O.G production

A Klee painting named ‘Angelus Novus’ shows an angel looking as though he is about to move away from something he is fixedly contemplating. His eyes are staring, his mouth is open, his wings are spread. This is how one pictures the angel of history. His face is turned toward the past. Where we perceive a chain of events, he sees one single catastrophe which keeps piling wreckage and hurls it in front of his feet. The angel would like to stay, awaken the dead, and make whole what has been smashed. But a storm is blowing in from Paradise; it has got caught in his wings with such a violence that the angel can no longer close them. The storm irresistibly propels him into the future to which his back is turned, while the pile of debris before him grows skyward. This storm is what we call progress.

Walter Benjamin: Theses on the Philosophy of History IX

Cantos De La Columna Vertebral - Songs from the spinal cord

2009-03-11T04:29:00.001-07:00

Click to Play

FARC guerillas singing their songs in their camp in the jungle.

Filmed by Dror Feiler

Edited by Dror Feiler

D.O.G production

Exile as Noise – Noise as Exile

2009-03-11T03:59:00.000-07:00

Exile as Noise – Noise as Exile

To be in exile to be displaced from one’s country of origin and upbringing to be an immigrant —the experience of over 185 million people in the world, on a conservative estimate—is a wrench perhaps comparable in impact to that of war, long-term hunger or imprisonment.

For me to be in exile, to be an immigrant is like being “NOISE” in musical context.

Instead of a person creatively carrying over meanings, across accepted borders of sense, a person is here bodily pushed over borders by forces beyond his or her control.

In “NOISE MUSIC” performances aural elements are sprinting toward each other from opposite far ends of the aural space and are colliding in a direct, violent impact. This sound of crashing aural elements is “NOISE MUSIC”. While sound connotes nothing more than the sense data of hearing, “NOISE MUSIC”, from the Latin nausea, suggests an unpleasant disturbance, confusion, or interference baldly lacking any musical quality and that in sociological terms for me is “EXILE”.

Creating this sense of feeling alien and out of place, a widespread unease sometimes deepening into despair, is built-in the experience of modernity. Marx, found the root of alienation in the labor process. The acute critic of the first modern mass democracy, Thoreau, postulated that most people live lives of quiet desperation, but the sentiment is most often articulated by and about intellectuals, from Nietzsche to Sartre to Said.

“NOISE MUSIC” generates straightaway auditory disturbance, panic and fear, we hear something like the squeal of a dentist's suction straw, the collision of helicopters, or the thermonuclear roar of the sun's core. It sounds as if the machines of music have begun to digest the earth, and we listen to the garbage disposal run as nature is ground in technology's gizzard. And this fear is similar to the usual reaction to the “other”, to the immigrant.

"The metaphor, ‘all modern thinkers are exiles’, might tend rather to conceal the brute fact of bodies not only psychically but physically in exile, and the new ways of feeling, thinking, and living that this brings; to elide the experience of working and downtrodden people. The metaphor is of Jewish/Christian origin, evoking the expulsion from Eden; but “what is truly horrendous: that exile is irremediably secular and unbearably historical; that it is produced by human beings for other human beings”. Edward Said, ‘Reflections on Exile’, Granta 13, 1984, p. 160; reprinted in Reflections on Exile and Other Essays, Cambridge, ma 2000.

One cannot listen to an entire composition without suffering effects: muscles twitch, nerves fray, the heart races, and cognition hits a wall. Unlike artists who pride themselves on rupturing eardrums with low frequencies at high volumes, or who induce fear and disgust through extended samples of a rape beneath viscous hardcore “NOISE MUSIC” is not attacking our physical or moral limits. Instead, it presents the simple horror of extreme complexity. Here music is sacrificed to the art of aural agitation.

"Most people are principally aware of one culture, one setting, one home; exiles are aware of at least two, and this plurality of vision gives rise to an awareness of simultaneous dimensions, an awareness that--to borrow a phrase from music--is contrapuntal. For an exile, habits of life, expression, or activity in the new environment inevitably occur against the memory of these things in another environment. Thus both the new and the old environment are vivid, actual, occurring together contrapuntally. ... There is a unique pleasure in this sort of apprehension." Edward Said, “The Mind of Winter: Reflections on Life in Exile,” Harper's Magazine (September, 1984), 269: pp. 49-55, p. 35.

How can we make sense of this situation? Why must music now risk its own identity in order to strike a critical chord with its culture? What social and aesthetic forces are at work behind the back of this seemingly anti-social and anti-aesthetic phenomenon? Does the "unlistenability" of “NOISE MUSIC” mark a kinship with the now distant and inaudible shock of the avant-garde music? Is dissonance even possible in our age, and what does dissonance, in its achievement or failure, press us to confront? Just as the music of Jimi Hendrix and the Sex Pistols that once resembled alternative forms of life now find homes in soft drink and car commercials, will these unbearable “NOISE MUSIC” also take root in the status quo? Have they already?

"The pattern that sets the course for the intellectual as outsider is best exemplified by the condition of exile, the state of never being fully adjusted, always feeling outside the chatty, familiar world inhabited by natives … Exile for the intellectual in this metaphysical sense is restlessness, movement, constantly being unsettled, and unsettling others. You cannot go back to some earlier and perhaps more stable condition of being at home; and, alas, you can never fully arrive, be at one in your new home or situation." Edward Said, Representations of the Intellectual: The 1993 Reith Lectures (New York: Pantheon Books, 1994), p. 39.

“NOISE MUSIC” could only become meaningful and articulate at a time when thought and language have become somehow inarticulate. As T.W. Adorno's stipulates, that we live in an abstract and instrumental world, where each object we encounter holds meaning only as 1) a representative of the class to which it belongs and 2) a tool for our use.
Much of the veracity of Adorno's theory of art lies in its ability to explain the cultural tension played out in the conflicting responses to “NOISE MUSIC”.

“The exile knows that in a secular and contingent world, homes are always provisional. Borders and barriers, which enclose us within the safety of familiar territory, can also become prisons, and are often defended beyond reason or necessity. Exiles cross borders, break barriers of thought and experience”. Said, ‘Reflections on Exile’, p. 170.

As soon as we encounter “NOISE MUSIC”, we are engaged in a struggle to make some sense of what we hear. Unable to categorize the stimulus within any known musical genre, incapable of interpreting or recognizing sounds, and generally bereft of aesthetic orientation, the work commands our full attention. With our ear tuned and focused to hunt out some structure and reason in the work, micrologics emerge, and like Schoenberg and Berg's rigid expressionistic compositions under the twelve-tone system, the work's elaborate and exact structure is not readily apparent. Sometimes “NOISE MUSIC” breaks for a few seconds, as if the blinds to the horror were closed for a moment, to reveal the tinkling of wind chimes. Like the vertical zips in Barnett Newman's otherwise monochrome paintings that mark the very origins of the universe, such a quiet landmark amidst this otherwise undifferentiated sonic topography becomes a potential site for infinite meaning. We're intrigued: if there's some form, there must be more. Reconciliation, it would seem, must follow somewhere in the wake of structure.

The metaphor of intellectual as exile remains highly ambiguous. On the one hand, the chosen identity of outsider suggests a welcome break with conformity: ‘to stand away from “home” in order to look at it with the exile’s detachment’ is a particular instance of what Brecht calls the ‘estrangement effect’, of seeing all as strange unless sanctioned by reasoned values. This involves seeing things not simply as they are, but ‘as they have come to be that way: contingent, not inevitable . . . the result of a series of historical choices made by human beings’. And indeed Said’s insistence that by a creative use of displaced personhood the intellectual can become a well-informed critic in the borderlands between the poorer and richer sections of the world, on ‘both sides of the imperial divide’, seems to me rather Brechtian and right. In that case, forced displacement becomes ‘a model for the intellectual who is tempted, and even beset and overwhelmed, by the rewards of accommodation, yea-saying, settling in’. Said, ‘Reflections on Exile’, p. 170; ‘Intellectual Exile: Expatriates and Marginals’, Grand Street 12.3, 1993, pp. 122–4; Culture and Imperialism, New York 1993, p. xxvii.

The most disturbing aspect of “NOISE MUSIC” must be its technical perfection. Despite the prima facie appearance of chaos, “NOISE MUSIC” abides by the strictest ordering principles. When a “NOISE MUSIC” fragment takes hold of musical form or trope, they are compulsively consistent. With the amplifiers whole power and register a “NOISE MUSIC” pieces fit together like a massive mechanical contraption that does not accomplish anything. " We have an exactly calculated and efficient piece serving no end, and thus we see the image of modern life: the increasing efficiency of instrumental rationality without a meaningful end in sight. Thus “NOISE MUSIC” exemplifies Thoreau's description of the industrial revolution as "an improved means to an unimproved ends." Henry David Thoreau, Walden (Boston: Beacon Press, 1997).

Exile, far from being the fate of nearly forgotten unfortunates . . . becomes something closer to a norm, an experience of crossing boundaries and charting new territories in defiance of the classical canonic enclosures, however much its loss and sadness should be acknowledged and registered. Said, Culture and Imperialism, p. 317.

Our attention funnels into the work's singular moments, and once we realize the “NOISE MUSIC” is not here to fulfill a macro-structural objective, it becomes something that ends in itself. Instead of singular “NOISE” existing for the abstract achievements of the whole, the whole is composed to throw us back onto the horns of the “NOISE”. Now very much unlike Beethoven, whose dissonance always serves a higher abstract order, here the very material of composition steals the show. The singular, particular, and visceral “NOISE” fully consumes us. Every “NOISE” in the music takes on a specifically meaning, and no clear hierarchy exists between them. Each “NOISE” in the music, just as Adorno described each sentence of Aesthetic Theory, is equally close to the center. Yet equality does not slip into interchangeability, for each “NOISE” in the music remains painfully particular. Thus we find a possible exemption to Adorno's claim that the "history of music at least since Haydn is the history of fungibility: that nothing is in-itself and that everything is only in relation to the whole."

Liberation as an intellectual mission, born in the resistance and opposition to the confinements and ravages of imperialism, has now shifted from the settled, established, and domesticated dynamics of culture to its unhoused, decentered, and exilic energies, energies whose incarnation is today the migrant, and whose consciousness is that of the intellectual and the artist in exile, the political figure between domains, between forms, between homes, and between languages. Said, Culture and Imperialism, pp. 332–3.

The "critical power of art" (in this case “NOISE MUSIC”) is a somatic experience that "hits you in the gut" and "resists predatory reason, precisely because it can't be stomached, gobbled up by the mind." "If experience leaves a non-digestible residue that won't go away," "that is food for critical cognition." Susan Buck-Morss, "Aesthetics After the End of Art: Interview with Grant Kester," Art Journal 56 (1997): 38.

“Those who find their homeland sweet are still tender beginners; those to whom every soil is as their native one are already strong; but those who are perfect are the ones to whom the entire world is as a foreign land.” Hugo of St. Victor (1097-1141)

"Philosophy says what art cannot say, although it is art alone which is able to say it; by not saying it." Theodor Adorno, Aesthetic Theory, trans. C. Lenhardt (London: Routledge, 1984), 107; see also Bernstein, The Fate of Art, 244.

NOISE AS FORM

2009-03-11T03:53:00.000-07:00

NOISE AS FORM

No matter how life is, it is never consistent with the way that thought would have it. When philosophy turns away from palpable social chaos toward another world, it glosses over that difficulty. Fundamental ontology withdraws toward the depths of existence, and positivism relies on logic to reconstruct a well-ordered façade that can be dealt with by papers and seminars.

The world is too diverse to be conceived by thought. More provocatively, we might say "that which is whole is untrue." But such an assertion is not postmodern by any means, although we can thereby conclude that every truth is local and that we each proceed from our own perspective – differences, diversity and synchronicity are all that exist. That attitude embodies a kind of ingenuous optimism, regardless of whether the topic is postmodernism, post-colonialism, queer theory, gender theory or cultural studies. Often neglected when it comes to these areas is that not even the humblest approach to thought can reduce the world's diversity. No matter how locally defensive our claims may be, thought remains an illegitimate generalisation beyond the local sphere that was our goal. In other words, the problem is not the world, but thought – which is inherently the worst enemy of diversity.

Aesthetic experience provides the only opportunity for escape from the ontology of that false condition. Art and music can bridge the gap between subject and object, identical and non-identical, that is the foundation of the original sin of thought. The dialectical modus operandi of art is mimesis, i.e., pre-conceptual representation. Art possesses a naiveté, vulnerability and intimacy that thought lacks. Thus, art (music in this case) is inevitably affected by the reality that thought conceives. As a result, art becomes a wordless commentary on the dialectic of thought, an opportunity for instantaneous illumination of unredeemed reality. At the same time, art is rational – a domain of thought entangled in itself. Art and philosophy are equally rational discourses – only their tools distinguish them from each other. The tension between rationality and mimesis allows art to succeed where thought falls short. But the vulnerability of thought is accompanied by powerlessness – without the thought that philosophy contributes, art is disenfranchised and only a distraction for the privileged. If art bears a truth that philosophy lacks, philosophy can liberate the truth that art is incapable of expressing. Art and philosophy depend on each other. The unredeemed world in which we live has a particular need of that encounter. The redemption that reality withholds can emerge only there. Freedom and utopia survive by grace in the realm of art.

Are these ideas still valid as they once were (among Schoenberg, Xenakis, Kafka, Beckett, etc.), or has art left them behind? Can they be applied to video art, rap music, electronic music, dogma films and the like?

Such questions cannot be evaded. We must ask ourselves whether artistic expression of the 21st century leaves room for freedom, utopia or the promise of reconciliation. Or has art stopped being art?

Most of my music is constructed according to a uniform principle of form. It is a kind of tapestry woven from contradictory, calculated clouds of sound in which each individual expression reflects the absent whole. The music is never unequivocally defined, but fluctuates constantly among the various levels of the composition. As a result, the listener floats in a billowy sea of sound without a compass. My music draws strength from its own imperfections, its inevitable approximateness, opaqueness and contradictions. Instead of a futile attempt to pin down a kind of clarity with precise structures and composition, the music relies on its own aesthetic nature to pin down its essence.

My intention is for chaotic, incomplete form to serve as a counterpoint to positivistic, well-groomed and complete form. The goal is not to advocate a kind of formlessness, but to accept the inevitable consequences of the aporetic situation in which composition finds itself. The problem is how to strike a balance between the futility and necessity of striving after clarity and solidity in composition. The result is noise as a form that is free of preconceived notions about either itself or its antithesis.

MUSIC, SOUNDS, GARBAGE, NOISE and POLITICS

2009-03-11T03:47:00.000-07:00

MUSIC, SOUNDS, GARBAGE, NOISE & POLITICS

About music, art & the anti-fascist existence
Music is more than the reproduction of tones, it is a process of creating and producing sounds and forces. The tone is first of all just a noise that is being filtered and is bound in a canon of rules - and only becomes a tone in these circumstances. The music of the whole occident builds a system, creates models that filter the noise, the “garbage”, the “rauschen” (a german word for rustle (leaves, silk, radio), rush (flowing water, wind), roar (storm, waves); rausch - intoxication, drunkenness; rauscshend - rustling etc., orgiastic (party) swelling (music)). Here the word is used to describe the electrical noise and allude to the other meanings of the words) and the currents of sound. The computer, the sampler and the synthesizer are machines that through the varied possibilities of sound synthesis and calculations not only make new sounds audible and new structure possible but also restructures the process of music production itself. It is the musical work with structures and sound material itself that allows new energies and intensities to be captured.

We are becoming deaf and musically unconscious when we hear nearly nothing but “perfect” harmony, perfect structures, just new academism, repetition and its refrain. Perfect melodies and “perfect” chords in popular music, “perfect” structure, instrumentation and electro-acoustic sounds in the new music scene, just a circulation of clean and sound currents, cleaned of the noises, “garbage” and sounds that could disturb “prosperity”, that's what music offers us today. This use of chords, melodies, voices, structures and electro-acoustic sounds that claim to be the music itself, create an aesthetic of boredom, a self sufficient repetition and artistic conformity. The tracks are overwhelmed by signature tunes, the concert halls by “classical” compositions and “new music” academism. This is the potential fascism in music. People are being manipulated into passivity and conformity by the computer sound, the synthesizer, the “new” pop tune and the “new music” academism. So the structure, the harmony, the chord, the sound even the tone itself must explode; one must open the door to noise itself, make even the channel to the sound currents quake.

I work with methods, instruments and tools that can directly inspire the process of producing sound structures, which will molecularise (break down) the forms of music and at the same time expand them. The new music-machines (computers, music software, algorithms) can be used to reject technologically or musically defined precision ideals, and to continuously produce unpredictable results, complications and implications. All this by multiplying noise, sounds, politics, notes and creating interfaces for the new.

About my music & noise
In classical music, and in the new academic modern music, the emphasis is on the relationship between various pitches and durations of a note, which are the reasons for melody and harmony, in my music
I place importance on other elements, for example the relationship between synchrony and asynchrony, or precision of sounds versus imprecision. Going from disorder to order in music interests me. Going from disorder into a greater disorder interest me even more. The most immediately audible characteristic of my music is its noisiness. Abrasive, loud, fast. The textures are never sweet or satisfying in the conventional sense; one has only to hear the primal screams ”Pig iron” (The celestial fire CD/ANKARSTRÖM-Ö10 (Dror Feiler Solo)) for tenor saxophone & live electronics, the punk-free improvised thrash of ”Tio Stupor” (Saxophone con forza PSCD 81 Jörgen Petterson)) for alto saxophone & live electronics or “Point Blank” for chamber ensemble & live electronics (commissioned by Donaueschingen festival and performed by Klangforum Wien at Donaueschingen festival 2003; (Point Blank PSCD 155) to realize that neither a pathetic classical prettiness nor a pretentious romantic resolution has any place in those work of music, except as an antagonism. Nor do these works admit the conventions of modern and contemporary chamber music unproblematically.
Noise, in the widest possible sense, is one of the central elements in my music as for its more popular “musical cousin” the Noise music. The abrasive raucousness, in the music is an attempt to alter how people hear. Noise, as sound out of its familiar context, is confrontational, affective and transformative. It has shock value, and defamiliarizes the listener who expects from music an easy fluency, a secure familiarity, or any sort of mollification. Noise, that is, politicizes the aural environment.
My music uses ”noise” that is ”noise in itself; but noise, in this connotation, is not simply haphazard or natural sound, the audible "background" that encroaches on a work such as Cage's 4'33", as the audience is forced by the tacit piano to listen to its own shufflings, or to the urban soundscapes that emerge through an open window. It is a noise that is always impure, tainted, derivative and, in the romantic sense of the term, beautiful like in OpFor & DiaMat by the Too Much Too Soon Orchestra (What is the point of Paris? CD/FYCD 1007).
My music is difficult in the sense that Adorno finds Schoenberg's music difficult - not because it is pretentious or obscure, but because it demands active participation from the listener (as well as from the players, who are themselves listeners). As organized sound, this music demands from the very beginning active and concentrated listening, the most acute attention to simultaneous multiplicity, the renunciation of the customary crutches of a listening and the intensive perception of the unique and the specific. The more it gives to listeners, the less it offers them. It requires the listener spontaneously to compose its inner movement and demands of him not mere contemplation but praxis.

About music, Che Guevara & the revolution
Che Guevara made the choice to dedicate and than sacrifice his own life to a revolution. A last inaccessible event that mostly leaves the survivors only with traces of desperation and loneliness. And yet it is this last absolutely unique choice that allowed him to become his own and from one moment to another, left us only with the power that is found in his work. Perhaps it was not the kind of suicide which Foucault spoke of as an act which should be thought about, that illuminates life, but more the radical refusal to give up the realistic dream of the revolution ... Che himself thought of life, the energies that life releases within itself and the act of forcing the struggle, as a great experiment to overcome the possibilities of existence and the ways of life which one is a prisoner in. Life is more and even beyond than the biological force, in every moment it should create new constructions by opening the lines of resistance. Just as life is the discovery of the new and setting itself free of the self to be able to think of the new, so must music draw vanishing lines, withdraw from the mechanisms of being shut in, avoid the permanent control and hyper-information.
As part of the modern capitalist society music is in danger of perishing in random samples, data, markets, instrumentation patterns, institutions and computer nets, or of suffocating in the gigantic tautological machinery of the media industry, that continuously sends back the opinions of the masses, that they, as media, formulated.
We need music that is the differential, that neither compromises or thinks of surrender, but carries on even in the shadow and disguise like the guerrilla fighters and draws active disappearing lines in the fields of society.
We need music that is a labyrinth, a rich ensemble of relations; diversity, heterogeneity, breaks, unexpected links and long monotonies. It is the vision of a life that opens the ways and allows the horizon of resistance to light up.

In my music I want always to deal with the grim problems in life: Shrapnel (war) ; Beat the White the red wedge (Revolution) ; Schlafbrand (Second World War) ; Let the Millionaires go Naked (Revenge of the poor); Halat Hisar (Israeli-Palestinian conflict); Müll (the filtering process of the unwanted).
Aesthetics per se does not interest me. More than that, it is dangerous. When I compose or play, I do not look for beauty, but for truth. I often depict, fortissimo and at great length; a violent struggle is heard but as in Halat Hisar (Under Siege) the composition does not describe the siege it is the siege itself.
Whenever I dedicate a composition or write IN MEMORIAM, i.e. Che Guevara in Ember, the palestinian peoples struggle in Intifada and the foreign workers in Europe in Gola’, it is not so much a question of an inspirational motif or a nostalgic memory, but on the contrary, of a becoming that is confronting its own danger, even taking a fall in order to rise again: a becoming as far as it is the content of the music itself, and it continues to the point of end... Becoming, so that the music goes beyond itself.