The campaign against Donald Boström continues, with its baseless, insulting attacks, despite all the facts that have emerged since Boström’s article was published last fall. There is talk about an “anti-Semitic fire having been started”, and there are claims that recently-emerged facts are fanning the flames. But what was considered “absurd” proved to be true.
Willy Silberstein and Charlotte Wiberg (Dagens Nyheter, Jan 20th) and Jesus Alcalá (Svenska Dagbladet, Jan 17th) get themselves all tangled up, as they attempt to prove that the facts that were exposed in Nancy Shepperd-Hughes’ interview of Yehuda Hiss, which was broadcasted on Israeli TV (because of Boström’s article) “were already known”. But that is not the case. The interview uncovered, for the first time, that there had also been Palestinians among those whose organs were stolen, and that Israeli soldiers had been involved in the organ theft.
Silberstein/Wiberg highlight that Yehuda Hiss was terminated from his position as director of the institute of pathology in 2004, after he confessed to illegal tampering with the dead bodies; but they fail to mention that he stayed on, as the chief pathologist, and that he was the highest-paid public servant in Israel as recently as in 2008. Therefore, let’s review, once again, what was written and what was not written in Aftonbladet (Sep 17th). The report stated that young Palestinians, who had been wanted by the Israeli Army, had been killed and then returned a few days later, stitched up in a way that had roused the families’ suspicions that organs had been removed from their bodies. However, Boström did not claim that Palestinians have been killed for the purpose of taking their organs. What he did convey were the concerns, suspicions and strong opinions of several Palestinian families: that organs have been stolen. And despite that Boström’s article may be flawed in that it associated the theft of Palestinian organs with the exposed organ-trading scandal in New Jersey, it is still impossible to deny that the article brought us one step closer to the truth. It is also instructive to note that neither Silberstein, Wiberg nor Alcalá has noticed the anti-Semitic myth and “veiled association” in Svenska Dagbladet’s article about “international illegal organ trade, controlled by the wanted Israeli Ilan Perry, with its branches in Latin America and South Africa,” which was allowed to pass without any attacks or allegations of anti-Semitism on Dec 22nd. So, this is not about what is stated/written/done about Israel’s crimes; this is about how to use it as an excuse to attack individuals, newspapers and/or organizations that view crimes committed against Palestinians as equal to crimes against Jews or Swedes.
And Israel’s far-right, openly racist foreign minister Avigdor Lieberman, does not even try to veil that strategy. Lieberman’s fear-mongering toward critics of Israel is an official part of the country’s foreign policy. The fear of legal proceedings, or of being called anti-Semitic, is meant to silence the world regarding what no one can continue to pretend they don’t see: collective punishment; ethnic cleansing; extrajudicial killings; and now organ theft. Silberstein, Wiberb and Alcalá willingly play the role of useful idiots for the Israeli extreme right’s self-destructive policies, which currently constitute the most serious threat to Israel’s population and to Jews around the world. Those who, despite it all, see through the smokescreens, and do not allow themselves to be scared into silence, can take comfort in a proverbial phrase out of Don Quixote: “Let the dogs bark, Sancho. It’s a sign that we are on track”
måndag 1 februari 2010
onsdag 27 januari 2010
Nyttiga idioter - Rädslan styr debatten om Israel och organstölderna
Kampanjen mot Donald Boström och Aftonbladet fortsätter med grundlösa och kränkande påhopp, trots de fakta som framkommit efter publiceringen av Boströms artikel i höstas. Det talas om ”en antisemitisk eld som tänts” och att de nya fakta som framkommit givit ytterligare bränsle till elden. Men det som ”var orimligt” visade sig vara sant.
Willy Silberstein och Charlotte Wiberg (DN 20/1) och Jesus Alcalá (SvD 17/1) slår knut på sig själva för att bevisa att det som kom fram i Nancy Shepperd-Hughes intervju med Hiss som sändes i israelisk TV (på grund av Boströms artikel) ”varit känt sedan länge”. Men så är inte fallet, i intervjun framkom för första gången att det också fanns palestinier bland dem som plundrats på organ och att israeliska militärer varit inblandade i organplundringen.
Silberstein/Wiberg framhåller att Yehuda Hiss 2004 avskedades från sin post som direktör för det patologiska institutet, efter att ha erkänt illegal hantering av döda, men förtiger att han blev kvar som chefspatolog och var den högst betalda statstjänstemannen i Israel så sent som 2008. Låt oss därför än en gång rekapitulera vad som skrevs och inte skrevs i Aftonbladet (17/9). Där stod att unga palestinier som varit eftersökta av den israeliska armén dödats och efter några dagar lämnats tillbaka hopsydda på ett sätt som väckt familjernas misstankar att man tagit organ ur deras kroppar. Men ingenstans påstår Boström att man dödat palestinier i syfte att ta deras organ. Däremot framförs flera palestinska familjers farhågor, misstankar och bestämda uppfattningar: att organ stulits. Och även om man kan tycka att det associativa samband som uppstår i Boströms artikel mellan organskörd av palestinier och den uppdagade organhandelhärvan i New Jersey är olyckligt, så går det inte att med facit i hand blunda för att Boströms artikel förde oss ett stycke närmare sanningen. Det är i sammanhanget också intressant att notera att varken Silberstein, Wiberg, Alcalá eller deras gelikar upptäckt den antisemitiska blodsmyten och ”det dunkelt associativa” i SvD:s artikel om ”en internationell olaglig organhandel styrd av den efterlyste israelen Ilan Perry med förgreningar i Latinamerika och Sydafrika” som fick passera helt utan påhopp om antisemitism (22/12 2009). Det handlar alltså inte om vad som står/ sägs/görs mot Israels brott utan vad man kan använda detta till för att komma åt personer, tidningar eller organisationer, som betraktar brott begångna mot palestinier med samma måttstock som brott begångna mot judar eller svenskar.
Israels högerextrema och öppet rasistiska utrikesminister Avigdor Lieberman döljer inte heller vad denna strategi går ut på. Liebermans skrämselpropaganda mot Israels kritiker är en officiell del av landets utrikespolitik. Rädslan för rättsliga processer eller att stämplas som antisemit ska få omvärlden att tiga om det som ingen längre kan blunda för – kollektiv bestraffning, etnisk rensning, utomrättsliga avrättningar och nu organplundring. Villigt låter sig med andra ord skribenter som Silberstein, Wiberg och Alcalá agera nyttiga idioter åt den israeliska avgrundshögerns självdestruktiva politik, som i dag utgör det allvarligaste hotet mot Israels befolkning och världens judar.
De som trots allt ser igenom dimridåerna och inte låter sig skrämmas till tystnad kan trösta sig med ett talesätt från Don Quijote – låt hundarna skälla, Sancho, det betyder att vi är på rätt väg.
Willy Silberstein och Charlotte Wiberg (DN 20/1) och Jesus Alcalá (SvD 17/1) slår knut på sig själva för att bevisa att det som kom fram i Nancy Shepperd-Hughes intervju med Hiss som sändes i israelisk TV (på grund av Boströms artikel) ”varit känt sedan länge”. Men så är inte fallet, i intervjun framkom för första gången att det också fanns palestinier bland dem som plundrats på organ och att israeliska militärer varit inblandade i organplundringen.
Silberstein/Wiberg framhåller att Yehuda Hiss 2004 avskedades från sin post som direktör för det patologiska institutet, efter att ha erkänt illegal hantering av döda, men förtiger att han blev kvar som chefspatolog och var den högst betalda statstjänstemannen i Israel så sent som 2008. Låt oss därför än en gång rekapitulera vad som skrevs och inte skrevs i Aftonbladet (17/9). Där stod att unga palestinier som varit eftersökta av den israeliska armén dödats och efter några dagar lämnats tillbaka hopsydda på ett sätt som väckt familjernas misstankar att man tagit organ ur deras kroppar. Men ingenstans påstår Boström att man dödat palestinier i syfte att ta deras organ. Däremot framförs flera palestinska familjers farhågor, misstankar och bestämda uppfattningar: att organ stulits. Och även om man kan tycka att det associativa samband som uppstår i Boströms artikel mellan organskörd av palestinier och den uppdagade organhandelhärvan i New Jersey är olyckligt, så går det inte att med facit i hand blunda för att Boströms artikel förde oss ett stycke närmare sanningen. Det är i sammanhanget också intressant att notera att varken Silberstein, Wiberg, Alcalá eller deras gelikar upptäckt den antisemitiska blodsmyten och ”det dunkelt associativa” i SvD:s artikel om ”en internationell olaglig organhandel styrd av den efterlyste israelen Ilan Perry med förgreningar i Latinamerika och Sydafrika” som fick passera helt utan påhopp om antisemitism (22/12 2009). Det handlar alltså inte om vad som står/ sägs/görs mot Israels brott utan vad man kan använda detta till för att komma åt personer, tidningar eller organisationer, som betraktar brott begångna mot palestinier med samma måttstock som brott begångna mot judar eller svenskar.
Israels högerextrema och öppet rasistiska utrikesminister Avigdor Lieberman döljer inte heller vad denna strategi går ut på. Liebermans skrämselpropaganda mot Israels kritiker är en officiell del av landets utrikespolitik. Rädslan för rättsliga processer eller att stämplas som antisemit ska få omvärlden att tiga om det som ingen längre kan blunda för – kollektiv bestraffning, etnisk rensning, utomrättsliga avrättningar och nu organplundring. Villigt låter sig med andra ord skribenter som Silberstein, Wiberg och Alcalá agera nyttiga idioter åt den israeliska avgrundshögerns självdestruktiva politik, som i dag utgör det allvarligaste hotet mot Israels befolkning och världens judar.
De som trots allt ser igenom dimridåerna och inte låter sig skrämmas till tystnad kan trösta sig med ett talesätt från Don Quijote – låt hundarna skälla, Sancho, det betyder att vi är på rätt väg.
fredag 28 augusti 2009
Israel's army is not a Jewish army
According to Israel’s foreign minister, Avigdor Lieberman, Sweden has a major problem: freedom of speech. Israel has generously offered its help in solving the problem, by requesting the Swedish government to disregard its laws concerning freedom of the press. Israel is demanding that the Swedish government condemn an article that Aftonbladet published on August 17th that reports on allegations which Israel’s government and the Israeli Defence Forces (IDF) both deny.
Israel also denies having nuclear weapons, that it ever used white phosphorus on civilians and that it uses Palestinians as human shields. I don’t mean to imply that all allegations toward Israel are true; rather, my point is that Israel’s knee-jerk repudiations ought to be taken with a grain of salt. The best way to find out whether an allegation has any basis is to get to the bottom of it—the sooner, the better.
But first, let me remind those who, despite what they know to be true, continue propagating otherwise:
For 42 years, Israel has ignored UN resolutions, the Geneva Convention and international law.
For 42 years, Israel’s government and Israeli media have automatically rejected any allegations against the IDF of humanitarian crimes as anti-Semitic. It is important to emphasize that the crimes referred to here are illegal settlements in the West Bank and in East Jerusalem, mass evictions, extrajudicial executions and collective punishment; not the suspicions that certain Palestinian families have of the IDF.
And now that the Israeli government and Israeli media is busy spreading false, spiteful accusations, enthusiastically cheered on by a few Swedish journalists and politicians, the same pattern emerges: The central issue is not what the article says, but how it can be used. This was the same tactic used against/on me when a former Israeli Ambassador vandalized my installation piece “Snow White and the Madness of Truth”.
The article that has Israel seeing red does state that young Palestinians who have been wanted by the IDF have been killed, and that their bodies have been returned and sewn together in a way that has raised their families’ suspicions that their organs have been removed. Perhaps the apparent connection between a few specific IDF soldiers’ alleged actions in 1992 and the recently exposed organ trade scandal is unfortunate. But we can still ask the question: What happened to those bodies?
And neither the Palestinian families nor the journalist, Donald Boström, has spoken or written about Jewish soldiers: the allegations are against the IDF soldiers, who may have been involved in certain specific incidents.
The Israeli Army is not a Jewish army. It comprises a multitude of ethnicities and religions. For example, Druze and Bedouins, to name two, are not Jewish (20 percent of Israel’s citizens are non-Jewish). Furthermore, there are more Jews living outside Israel than inside Israel. Therefore, it is obvious to most people, including Boström, that it is both inaccurate and racist to associate Jewish people with the alleged crimes of the IDF. And, for the record, Boström’s article did not make that misguided association. In addition, it is obvious that Jewish people should not be indicted for the documented crimes that have been committed by the State of Israel and the IDF over the last 42 years.
That some people still insist on making that inaccurate and distasteful association should not prevent any serious critique or investigation of wrongdoing. Such a taboo would become an unspoken restriction on our freedom of speech. Puzzlingly enough, those who automatically equate Israel with Jewish people and vice versa are two very incompatible groups: Israel’s government, cheered on by the so-called friends of Israel, is one; the other group consists of various racist and anti-Semitic factions.
But apparently, Sweden must learn, from the excellent example set by Israel, what real democracy looks like and what true freedom of speech sounds like.
In Israel, voices are being raised, calling for an infringement on free speech for all those who are considered to “defame” Israel. Among the alleged defamers is Dr. Neve Gordon, who wrote in the Los Angeles Times on August 20th that Israel fulfills all criteria for an apartheid state, since some of its laws give Jews advantages and discriminate against Palestinians.
Sweden should safeguard its freedom of speech, rather than adopt Israel’s whimsical view of freedom of the press and democracy.
But instead, Israel’s significantly more confined debate culture is seeping into our country, carried forth by opinion-makers like Gunnar Hökmark, who is more than thrilled to assist Israel in, unobstructedly, continuing to break international law. And therefore, reckless attacks and unfounded allegations of anti-Semitism are hurled at anyone, or anything, that calls Israel’s self-image into question.
It is striking that while demanding that the Swedish government condemn an article in Aftonbladet, Israel itself is busy piling roadblocks in the way of an international UN commission to investigate Israel’s potential crimes against international humanitarian law in the Occupied Territories in general, and injustices committed by the Israeli Army in Gaza in particular.
Automatically preventing any insight, and rejecting any suspicions—regardless of whether they are brought forth in a “sensationalist article” or through a sincere UN assignment—only hurts the Israeli people and casts shame upon Israel.
Dror Feiler
Dror Feiler is a musician, artist and the Chairman of European Jews for Just Peace.
He fulfilled his military obligation, serving as a paratrooper in the Israeli Army in 1969–1972.
Israel also denies having nuclear weapons, that it ever used white phosphorus on civilians and that it uses Palestinians as human shields. I don’t mean to imply that all allegations toward Israel are true; rather, my point is that Israel’s knee-jerk repudiations ought to be taken with a grain of salt. The best way to find out whether an allegation has any basis is to get to the bottom of it—the sooner, the better.
But first, let me remind those who, despite what they know to be true, continue propagating otherwise:
For 42 years, Israel has ignored UN resolutions, the Geneva Convention and international law.
For 42 years, Israel’s government and Israeli media have automatically rejected any allegations against the IDF of humanitarian crimes as anti-Semitic. It is important to emphasize that the crimes referred to here are illegal settlements in the West Bank and in East Jerusalem, mass evictions, extrajudicial executions and collective punishment; not the suspicions that certain Palestinian families have of the IDF.
And now that the Israeli government and Israeli media is busy spreading false, spiteful accusations, enthusiastically cheered on by a few Swedish journalists and politicians, the same pattern emerges: The central issue is not what the article says, but how it can be used. This was the same tactic used against/on me when a former Israeli Ambassador vandalized my installation piece “Snow White and the Madness of Truth”.
The article that has Israel seeing red does state that young Palestinians who have been wanted by the IDF have been killed, and that their bodies have been returned and sewn together in a way that has raised their families’ suspicions that their organs have been removed. Perhaps the apparent connection between a few specific IDF soldiers’ alleged actions in 1992 and the recently exposed organ trade scandal is unfortunate. But we can still ask the question: What happened to those bodies?
And neither the Palestinian families nor the journalist, Donald Boström, has spoken or written about Jewish soldiers: the allegations are against the IDF soldiers, who may have been involved in certain specific incidents.
The Israeli Army is not a Jewish army. It comprises a multitude of ethnicities and religions. For example, Druze and Bedouins, to name two, are not Jewish (20 percent of Israel’s citizens are non-Jewish). Furthermore, there are more Jews living outside Israel than inside Israel. Therefore, it is obvious to most people, including Boström, that it is both inaccurate and racist to associate Jewish people with the alleged crimes of the IDF. And, for the record, Boström’s article did not make that misguided association. In addition, it is obvious that Jewish people should not be indicted for the documented crimes that have been committed by the State of Israel and the IDF over the last 42 years.
That some people still insist on making that inaccurate and distasteful association should not prevent any serious critique or investigation of wrongdoing. Such a taboo would become an unspoken restriction on our freedom of speech. Puzzlingly enough, those who automatically equate Israel with Jewish people and vice versa are two very incompatible groups: Israel’s government, cheered on by the so-called friends of Israel, is one; the other group consists of various racist and anti-Semitic factions.
But apparently, Sweden must learn, from the excellent example set by Israel, what real democracy looks like and what true freedom of speech sounds like.
In Israel, voices are being raised, calling for an infringement on free speech for all those who are considered to “defame” Israel. Among the alleged defamers is Dr. Neve Gordon, who wrote in the Los Angeles Times on August 20th that Israel fulfills all criteria for an apartheid state, since some of its laws give Jews advantages and discriminate against Palestinians.
Sweden should safeguard its freedom of speech, rather than adopt Israel’s whimsical view of freedom of the press and democracy.
But instead, Israel’s significantly more confined debate culture is seeping into our country, carried forth by opinion-makers like Gunnar Hökmark, who is more than thrilled to assist Israel in, unobstructedly, continuing to break international law. And therefore, reckless attacks and unfounded allegations of anti-Semitism are hurled at anyone, or anything, that calls Israel’s self-image into question.
It is striking that while demanding that the Swedish government condemn an article in Aftonbladet, Israel itself is busy piling roadblocks in the way of an international UN commission to investigate Israel’s potential crimes against international humanitarian law in the Occupied Territories in general, and injustices committed by the Israeli Army in Gaza in particular.
Automatically preventing any insight, and rejecting any suspicions—regardless of whether they are brought forth in a “sensationalist article” or through a sincere UN assignment—only hurts the Israeli people and casts shame upon Israel.
Dror Feiler
Dror Feiler is a musician, artist and the Chairman of European Jews for Just Peace.
He fulfilled his military obligation, serving as a paratrooper in the Israeli Army in 1969–1972.
torsdag 27 augusti 2009
Israels armé är inte judisk - Stat och folk blandas ihop för att stoppa seriös granskning
Enligt Israels utrikesminister Avigdor Lieberman har Sverige ett stort problem som behöver åtgärdas: yttrandefriheten. Israel vill hjälpa till genom att kräva att Sveriges regering tar avstånd från sina tryckfrihetslagar genom att fördöma en artikel i Aftonbladet (17 augusti) som redogör för misstankar som Israels regering och Israels armé förnekar.
Israel förnekar också att de har atomvapen, att de använt vit fosfor mot civilbefolkning och att de använder palestinier som mänskliga sköldar. Med det vill jag inte säga att alla anklagelser mot Israel är sanna utan att man bör ta Israels regerings reflexmässiga förnekande med en viss nypa salt. Det bästa sättet att ta reda på om anklagelser har någon grund är att gå till botten med dem. Ju tidigare desto bättre.
Men låt mig först påminna de som mot bättre vetande förespeglar något annat:
I 42 år har Israel åsidosatt FN:s resolutioner, Genèvekonventioner och folkrätten.
I 42 år har Israels regering och israelisk media reflexmässigt stämplat anklagelser mot den israeliska armén för folkrättsbrott som antisemitiska. Jag vill understryka att de brott jag syftar på är illegala bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem, folkfördrivningar, utomrättsliga avrättningar och kollektiva bestraffningar och inte de misstankar som palestinska familjer hyser mot den israeliska armén.
Men nu när den israeliska regeringen och israelisk media sprider falska och hätska beskyllningar, påhejande av vissa skribenter och politiker i Sverige, följer det samma mönster: Det viktigaste är inte vad som står i artikeln utan vad man kan använda den till. En metod jag själv blev utsatt för i samband med installationen Snövit och Sanningens Vansinne som en tidigare israelisk ambassadör handgripligen attackerade.
I den artikel som fått Israel att se rött står visserligen att unga palestinier som varit eftersökta av den israeliska armén dödats och efter några dagar lämnats tillbaka ihopsydda på ett sätt som väckt familjernas misstankar att man tagit organ ur deras döda kroppar. Det må vara att det associativa samband som uppstår mellan enskilda israeliska soldaters möjliga agerande 1992 och den nyligen uppdagade organhandelhärvan är olycklig men detta bör inte hindra oss att ställa frågan: Vad har hänt med dessa kroppar?
Men ingen har talat eller skrivit om judiska soldater, varken de palestinska familjerna eller artikelförfattaren Donald Boström. Utan misstankarna riktas mot soldater i den israeliska armén som kan ha varit inblandade i specifika incidenter.
Israels armé är inte en judisk armé. I den ingår människor med olika etnicitet och religioner: druser och beduiner är till exempel inte judar (20 procent av Israels medborgare är inte judar). Det bor dessutom fler judar utanför Israel än i Israel. Det är därför självklart för de flesta, inklusive Donald Boström, att det är felaktigt och dessutom rasistiskt att associera det judiska folket med de brott israeliska soldater misstänks vara inblandade i, vilket inte heller görs i artikeln. Eller att lägga det judiska folket till last de bevisade brott den israeliska staten och armén begått i 42 år. När endast de som utför och de som är politiskt ansvariga för dessa handlingar bär ansvaret.
Att det på sina håll ändå görs en sådan felaktig och osmaklig sammanblandning, får inte hindra seriös kritik eller misstankar om oegentligheter. Ett sådant tabu blir annars en outtalad inskränkning i yttrandefriheten. Egendomligt nog är de som automatiskt jämställer Israel med det judiska folket och vice versa två väldigt motstridiga grupper: Israels regering, påhejade av de så kallade Israelvännerna utgör den ena, olika rasistiska/antisemitiska grupper den andra.
Och nu vill man att Sverige ska lära av föredömet Israel, vad en riktig demokrati och yttrandefrihet är.
Nu när röster i Israel höjs för att inskränka yttrandefriheten för alla som anses ”smutskasta” Israel som till exempel den israeliske akademikern Dr Neve Gordon som i L A Times (20 augusti) skriver att Israel uppfyller alla kriterier för en apartheidstat eftersom vissa lagar ger judar fördelar och diskriminerar palestinier.
Sverige bör värna yttrandefriheten och inte anamma den israeliska regeringens godtyckliga synsätt på pressfrihet och demokrati.
Men det betydligt hårdare israeliska debattklimatet har sipprat in i vårt land bland opinionsbildare som Gunnar Hökmark, som gärna hjälper Israel att utan inblandning fortsätta med sina folkrättsbrott. Därför kommer varje försök som skakar om Israels självbild att bli måltavla för oseriösa påhopp och ogrundade anklagelser om antisemitism.
Det är slående att samtidigt som Israel kräver att den svenska regeringen ska fördöma en artikel i Aftonbladet staplar man hinder i vägen för en internationell undersökningskommission som på FN:s uppdrag ska undersöka Israels eventuella folkrättsbrott i de ockuperade områdena i allmänhet och den israeliska arméns övergrepp i Gaza i synnerhet.
Att reflexmässigt mörka insyn och slå ifrån sig oavsett om det gäller misstankar framförda i en så kallad ”sensationsartikel” eller ett seriöst FN-uppdrag skadar det israeliska folkets intressen och drar skam över Israel.
söndag 17 maj 2009
fredag 1 maj 2009
Ett första maj tal anno 2009
Ett första maj tal anno 2009
Mitt namn är Dror Feiler.
Jag är kulturarbetare och aktivist.
Jag är engagerad i kulturpolitiken, i kampen för ett fritt Palestina,
i kampen för mäskliga rättigheter i Colombia och i kampen mot rasismen, antisemitism och islamofobi
Vi lever i kristider, vår utrikespolitik är i kris.
Vår regering talar på ett sätt, men agerar på ett annat.
Sverige talar om fred men man bedriver vapenhandel med länder som Israel, Colombia och USA.
Sverige talar om allas lika rätt, om mänskliga rättigheter och demokrati men när det gäller att gå från ord till handling, accepterar man att 1.5 miljoner palestinier är satta under en blockad som är både moraliskt oacceptabelt och rättsvidrig.
Så låt oss påminna Sveriges regering att:
Alla som försvarar denna blockad försvarar denna blockads brott.
Att alla som försvara denna blockad och tror på att det är rätt att beröva 1,5 miljoner människor tillgång till mediciner, byggmaterial och rent vatten har ingen rätt att tala om humanitet och moral.
Att alla som nu ger sitt tysta godkännande åt de styrande politikerna i Israel och dess armé att fortsätta med denna blockad eller låter bli att se till att den upphör kommer att tvingas att bära Kains märke i pannan långt efter att blockaden har upphävts eller krossats.
Vi lever i kristider, vår kulturpolitik är i kris.
Vi har fått en kulturutredning på halsen som är ämnad att privatisera och individualisera kulturen och som undviker att tala om kvalitet och de negativa effekterna kommersialismen har på kulturen.
Vår kulturminister försöker till och med tala om för oss vad som är konst och vad som inte är konst.
Rektorer försöker med juridiska krumbukter kväva i sin linda unga konstnärers frihet och vilja att utmana samhällets gränser och normer.
Låt oss dra en parallell: Vad skulle arbetarrörelsen ha uppnått om den inte hade utmanat borgarklassens lagar, normer och gränser?
Idag – den första maj bör vi, tillåta oss att kalla saker vid sitt rätta namn.
Så låt oss säga det klart och tydligt:
HISTORIEN OM ALLA HITTILLSVARANDE SAMHÄLLEN ÄR HISTORIEN OM KLASSKAMP.
Låt oss från och med idag på första maj våga säga igen klart och tydligt ord som:
SOCIALISM, REVOLUTION, FRIHETSKAMP, DET KLASSLÖSA SAMHÄLLET, SOLIDARITET.
Låt dessa ord idag följas av handlingar: stöd kampen mot ockupationen i Palestina.
Låt våra ord idag följas av handlingar: stöd de Latinamerikanska folkrörelsernas kamp för och väg mot JÄMLIKHET, RÄTTVISA och SOCIALISM.
Låt oss säga det klart och tydligt, det som så många nu plötsligt och samstämmigt säger att KAPITALISMEN ÄR I KRIS
Låt oss säga det klart och tydligt, det som inte tillräkligt många ännu vågar inse, att den enda GLOBALA OCH LÅNGSIKTIGA LÖSNINGEN ÄR SOCIALISMEN.
Och låt oss säga det än en gång med Karl Marx ord: HISTORIEN OM ALLA HITTILLSVARANDE SAMHÄLLEN ÄR HISTORIEN OM KLASSKAMP.
Låt oss för en gång skull hålla med Wallenbergarna: och jag citerar från DN den 30 april 2009 ”Skyll inte krisen på giriga direktörer” – Ja de har rätt – KRISEN ÄR KAPITALISMENS KRIS.
Över hela världen försöker människor att i allt större utsträckning hitta nya, alternativa lösningar för problemen i samhället. De konfronterar rådande system för att bryta ner dem. De strejkar, de ockuperar mark, de vägrar lyda order, de bildar gerillagrupper, de bekämpar ockupation. De gör motstånd och ifrågasätter, ibland med sitt eget liv som insats.
Är de hjältar eller terrorister?
Är de flummiga eller naiva?
Är de moralistiska världsförbättrare eller våldsromantiker?
Eller ser de från sin så kallade lägre utkikspunkt längre och klarare än vi?
De som gör motstånd och ifrågasätter, ibland med sitt eget liv som insats.
Och vad gör vi i Sverige i den ”Bästa av alla världar” skapad av en arbetarrörelse i en mångårig kamp?
Vi är försiktiga, vi beklagar oss över situationen och de orättvisor allianspolitiken för med sig men vi vågar inte utmana den rådande ordningen, vi vågar inte kalla saker vid sitt rätta namn.
Så låt oss göra det idag på första maj, på den internationella solidaritetens dag.
Låt oss konstatera att:
kapitalismen krisar nu igen, och som vanligt är det vi som får ta smällen.
Låt oss konstatera att:
uppsägningar, lönesänkningar och prisökningar inte drabbar de rika.
Låt oss konstatera att:
Nu igen visar den politiska och ekonomiska överklassen hur girig den är: när den som nu parasitera på samhället med feta bonusar och fallskärmsavtal.
Och som vanligt är det vi som förväntas betala kalaset.
Vi kan idag ställa igen frågan med Bertolt Brechts ord från Tolvschillingsoperan
”Vad är brottet att råna en bank i jämförelse med brottet att grunda en bank”
Tyvärr är den ekonomiska krisen i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet och det sätt på vilken den behandlas av den svenska arbetarrörelsen ett symptom på en arbetarrörelse i kris: Ingen ideologi, svag politik, ingen strategi och väldigt lite civilkurage.
Frågorna rör vid samhällskroppens nervsystem: motsättningen mellan arbete och kapital. Och nu när klassklyftorna och den folkliga vreden växer har arbetarrörelsen ett gyllene tillfälle att flytta fram sina positioner. Men man vågar inte mobilisera för en riktig radikal förändring av samhället .
Arbetarrörelsens avradikalisering har pågått i decennier. Vi har blivit nerdrogade av den nyliberala flumideologins falska individualism och falska valfrihet.
Men detta har inte lyckats helt. Vi vet att en annan värld är möjlig, som är på en gång mera effektiv, mera demokratisk i sina verkningsformer, och samtidigt mindre destruktiv.
Vem tar ansvar för kapitalismens kris?
Regeringen skyler på den globale ekonomis härdsmälta.
Direktörerna försöker skamset försvara sina bonusar med hänvisning till att de gjort så gott de kunnat.
Ekonomerna och politikerna lägger pannan i djupa veck och undrar hur detta kunde ske?
Och de säger: det måste vara en synnerligen olycklig kombination av många var för sig svårförutsägbara händelser som vållat krisen.
Men vi bör säga till dem: SÅDAN ÄR KAPITALISMEN!
Och sedan bör vi tillägga: Marx hade rätt, återkommande kriser är något som verkligen kännetecknar det kapitalistiska systemet. Det är KAPITALISMEN DUMBOM! För att parafrasera en förre detta vise statsminister.
Idag som alla andra dagar bör vi visa solidaritet med de förtryckta i Världen.
Idag som alla andra dagar bör vi visa solidaritet med det Palestinska folket.
Det kan du och vi göra genom att stödja solidaritetsprojektet SHIP TO GAZA
Ge ditt bidrag till ett projekt som utmanar den Israeliska rättsvidriga blockaden mot Gaza.
Kamrater låt mig avsluta med en dikt som är aktuellare än någonsin,
skriven av Ingrid Sjöstrands
Elda under din vrede med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon
Elda under din vrede
Ett spöke går runt Europa . . .
Mitt namn är Dror Feiler.
Jag är kulturarbetare och aktivist.
Jag är engagerad i kulturpolitiken, i kampen för ett fritt Palestina,
i kampen för mäskliga rättigheter i Colombia och i kampen mot rasismen, antisemitism och islamofobi
Vi lever i kristider, vår utrikespolitik är i kris.
Vår regering talar på ett sätt, men agerar på ett annat.
Sverige talar om fred men man bedriver vapenhandel med länder som Israel, Colombia och USA.
Sverige talar om allas lika rätt, om mänskliga rättigheter och demokrati men när det gäller att gå från ord till handling, accepterar man att 1.5 miljoner palestinier är satta under en blockad som är både moraliskt oacceptabelt och rättsvidrig.
Så låt oss påminna Sveriges regering att:
Alla som försvarar denna blockad försvarar denna blockads brott.
Att alla som försvara denna blockad och tror på att det är rätt att beröva 1,5 miljoner människor tillgång till mediciner, byggmaterial och rent vatten har ingen rätt att tala om humanitet och moral.
Att alla som nu ger sitt tysta godkännande åt de styrande politikerna i Israel och dess armé att fortsätta med denna blockad eller låter bli att se till att den upphör kommer att tvingas att bära Kains märke i pannan långt efter att blockaden har upphävts eller krossats.
Vi lever i kristider, vår kulturpolitik är i kris.
Vi har fått en kulturutredning på halsen som är ämnad att privatisera och individualisera kulturen och som undviker att tala om kvalitet och de negativa effekterna kommersialismen har på kulturen.
Vår kulturminister försöker till och med tala om för oss vad som är konst och vad som inte är konst.
Rektorer försöker med juridiska krumbukter kväva i sin linda unga konstnärers frihet och vilja att utmana samhällets gränser och normer.
Låt oss dra en parallell: Vad skulle arbetarrörelsen ha uppnått om den inte hade utmanat borgarklassens lagar, normer och gränser?
Idag – den första maj bör vi, tillåta oss att kalla saker vid sitt rätta namn.
Så låt oss säga det klart och tydligt:
HISTORIEN OM ALLA HITTILLSVARANDE SAMHÄLLEN ÄR HISTORIEN OM KLASSKAMP.
Låt oss från och med idag på första maj våga säga igen klart och tydligt ord som:
SOCIALISM, REVOLUTION, FRIHETSKAMP, DET KLASSLÖSA SAMHÄLLET, SOLIDARITET.
Låt dessa ord idag följas av handlingar: stöd kampen mot ockupationen i Palestina.
Låt våra ord idag följas av handlingar: stöd de Latinamerikanska folkrörelsernas kamp för och väg mot JÄMLIKHET, RÄTTVISA och SOCIALISM.
Låt oss säga det klart och tydligt, det som så många nu plötsligt och samstämmigt säger att KAPITALISMEN ÄR I KRIS
Låt oss säga det klart och tydligt, det som inte tillräkligt många ännu vågar inse, att den enda GLOBALA OCH LÅNGSIKTIGA LÖSNINGEN ÄR SOCIALISMEN.
Och låt oss säga det än en gång med Karl Marx ord: HISTORIEN OM ALLA HITTILLSVARANDE SAMHÄLLEN ÄR HISTORIEN OM KLASSKAMP.
Låt oss för en gång skull hålla med Wallenbergarna: och jag citerar från DN den 30 april 2009 ”Skyll inte krisen på giriga direktörer” – Ja de har rätt – KRISEN ÄR KAPITALISMENS KRIS.
Över hela världen försöker människor att i allt större utsträckning hitta nya, alternativa lösningar för problemen i samhället. De konfronterar rådande system för att bryta ner dem. De strejkar, de ockuperar mark, de vägrar lyda order, de bildar gerillagrupper, de bekämpar ockupation. De gör motstånd och ifrågasätter, ibland med sitt eget liv som insats.
Är de hjältar eller terrorister?
Är de flummiga eller naiva?
Är de moralistiska världsförbättrare eller våldsromantiker?
Eller ser de från sin så kallade lägre utkikspunkt längre och klarare än vi?
De som gör motstånd och ifrågasätter, ibland med sitt eget liv som insats.
Och vad gör vi i Sverige i den ”Bästa av alla världar” skapad av en arbetarrörelse i en mångårig kamp?
Vi är försiktiga, vi beklagar oss över situationen och de orättvisor allianspolitiken för med sig men vi vågar inte utmana den rådande ordningen, vi vågar inte kalla saker vid sitt rätta namn.
Så låt oss göra det idag på första maj, på den internationella solidaritetens dag.
Låt oss konstatera att:
kapitalismen krisar nu igen, och som vanligt är det vi som får ta smällen.
Låt oss konstatera att:
uppsägningar, lönesänkningar och prisökningar inte drabbar de rika.
Låt oss konstatera att:
Nu igen visar den politiska och ekonomiska överklassen hur girig den är: när den som nu parasitera på samhället med feta bonusar och fallskärmsavtal.
Och som vanligt är det vi som förväntas betala kalaset.
Vi kan idag ställa igen frågan med Bertolt Brechts ord från Tolvschillingsoperan
”Vad är brottet att råna en bank i jämförelse med brottet att grunda en bank”
Tyvärr är den ekonomiska krisen i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet och det sätt på vilken den behandlas av den svenska arbetarrörelsen ett symptom på en arbetarrörelse i kris: Ingen ideologi, svag politik, ingen strategi och väldigt lite civilkurage.
Frågorna rör vid samhällskroppens nervsystem: motsättningen mellan arbete och kapital. Och nu när klassklyftorna och den folkliga vreden växer har arbetarrörelsen ett gyllene tillfälle att flytta fram sina positioner. Men man vågar inte mobilisera för en riktig radikal förändring av samhället .
Arbetarrörelsens avradikalisering har pågått i decennier. Vi har blivit nerdrogade av den nyliberala flumideologins falska individualism och falska valfrihet.
Men detta har inte lyckats helt. Vi vet att en annan värld är möjlig, som är på en gång mera effektiv, mera demokratisk i sina verkningsformer, och samtidigt mindre destruktiv.
Vem tar ansvar för kapitalismens kris?
Regeringen skyler på den globale ekonomis härdsmälta.
Direktörerna försöker skamset försvara sina bonusar med hänvisning till att de gjort så gott de kunnat.
Ekonomerna och politikerna lägger pannan i djupa veck och undrar hur detta kunde ske?
Och de säger: det måste vara en synnerligen olycklig kombination av många var för sig svårförutsägbara händelser som vållat krisen.
Men vi bör säga till dem: SÅDAN ÄR KAPITALISMEN!
Och sedan bör vi tillägga: Marx hade rätt, återkommande kriser är något som verkligen kännetecknar det kapitalistiska systemet. Det är KAPITALISMEN DUMBOM! För att parafrasera en förre detta vise statsminister.
Idag som alla andra dagar bör vi visa solidaritet med de förtryckta i Världen.
Idag som alla andra dagar bör vi visa solidaritet med det Palestinska folket.
Det kan du och vi göra genom att stödja solidaritetsprojektet SHIP TO GAZA
Ge ditt bidrag till ett projekt som utmanar den Israeliska rättsvidriga blockaden mot Gaza.
Kamrater låt mig avsluta med en dikt som är aktuellare än någonsin,
skriven av Ingrid Sjöstrands
Elda under din vrede med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon
Elda under din vrede
Ett spöke går runt Europa . . .
lördag 25 april 2009
The true scandal is in the EU delegates’ silence around Israel’s racist policies
The true scandal is in the EU delegates’ silence around Israel’s racist policies by Dror Feiler (translation from Swedish by Chritopher Pastor)
Today, April 21st or on the 27th of Nisan (according to the Jewish Calendar) is the official Holocaust and Bravery Day, to commemorate the victims of the Holocaust and the Warzaw Ghetto Uprising. Therefore, today I am obviously thinking of my, many family members who were murdered during the Holocaust in Poland and Germany
So it is understandable that it is completely unacceptable to me that Iran’s President Mahmoud Ahmadinejad is making untrue statements about the Holocaust. This must, of course, be condemned. The statement about wiping Israel off the map (if that is what he actually said) should also be condemned. On the other hand, we can, and we have the right and should, criticize the policies and actions of other states, and demand reforms or constitutional amendments from them if we find it necessary. However, the desire to wipe them out is totally unacceptable.
It was hardly surprising that Ahmadinejad succeeded in provoking the EU and the US by condemning Israel, calling it a racist state, causing the EU delegates to leave in anger. Since you shouldn’t use the conference as a forum for attacks and division, as the UN Secretary General so “correctly” put it, or since no one should attempt to kidnap the conference for political attacks, as a UN spokeswoman expressed it.
But can we all, who claim to advocate democracy and free speech, completely unconditionally accept the agreement that the EU and others made “that if anyone says this (i.e. that Israel is a racist regime), then we will leave”, as the head of Sweden’s UN delegation explained it to Svenska Dagbladet?
In other words, is using the word racist taboo when talking about a country like Israel at the UN conference on racism? Or, what does Israel need to do (that it doesn’t already do) to make it clear beyond the shadow of any reasonable doubt that its policies, and its laws and applications of them, are racist? Israel was not even allowed to be mentioned in the final document. Anyone who followed the developments around the so-called ”Durban 2” knows that, following intense pressure from the EU, the draft final declaration has been revised down, from 45 pages to 17 pages in which all references to Israel or the Middle East have been deleted. And despite that, both Israel and the United States still chose to boycott the conference, along with several other nations.
It can be deduced, then, that the reactions are not only, as one might have thought, about Iran’s President Mahmoud Ahmedinejad’s tarnished statement. He “only” violated a taboo. And that is a significantly more worrisome, provocative and intriguing topic of discussion than are Ahmadinejad’s “scandalous statements”.
Because, what else can we call a nation whose policies make crucial differences between people, based on religion and ethnicity? What should we call a state under whose laws everyone is not equal? What should we call the practice of granting exclusive land-purchasing rights to Jewish citizens (approximately 90 percent of the country’s land is not available for purchase to the country’s non-Jewish citizens, solely because they are not Jewish)? What should we call laws that allow Jewish citizens to marry foreign nationals and live together in Israel while that same thing is forbidden for Israel’s Palestinian citizens, solely based on their ethnicity?
A lot can be said about Iran’s President Mahomoud Ahmadinejad; he both exaggerates and lies. But is it really a huge scandal to describe Israel as a racist country? Is it such an immense scandal that all of Europe’s representation goes ballistic? Isn’t it a greater “scandal” that Israel’s occupation and apartheid policies are allowed to continue year in and year out? Isn’t it a greater “scandal” that, on top of that, Israel’s illegal settlement policy continues in the occupied territories, since 1967? Isn’t it a greater “scandal” that Israel is allowed to defy countless U.N. resolutions, and to violate international law and Geneva Conventions without any action from the international community? And, perhaps the worst scandal of them all right now: that Gaza’s population of 1.5 million is still boycotted, isolated, without any chance of obtaining building materials it needs for the reconstruction of what Israel demolished during its latest attack on Gaza. A “scandal” so immense that words cannot possibly describe it. Because, tell me, which words will make it through the eye of the needle when it comes to Israel? Which words are we allowed to use to describe Israeli policy, without making Israel look bad? Is it even possible?
On the other hand, talking about a tragedy is always welcome. It doesn’t require anything of us, since we use that same term when speaking of natural disasters and Greek tragedies, which no one could possibly prevent. And yet, we all commiserate deeply with the Palestinians. We are, after all, humanists.
This painful, drawn-out erosion of the principle of everyone’s equal worth, that goes on, year in and year out, is demoralizing and devastating to the entire global community. An erosion that results in the international community boycotting Gaza’s people, the oppressed, the occupied and the weak, while the most powerful leaders, at an international conference, so obviously and loyally demonstrate the consistency and power behind their words, when it comes to sparing Israel. But not when it comes to protecting the tormented people of Gaza. When will we hear such unambiguous, plain language being directed at the state that, according to our Minister of Foreign Affairs, Carl Bildt, committed “massive war crimes” last winter? Because how else can we continue believing in our language, the words we have available to us, the words our politicians use? And what signals are we sending, in the example above, to Gaza’s continuingly isolated, injured and punished people and the rest of the third-world population?
When will Europe grow up, and realize its total responsibility for “the scandal”, the “tragedy”, yes, all of these failures that can be described in different words? And for which two peoples, the Israelis and the Palestinians are paying a price that’s far too high. Is there a limit? Not even all of the victims from this past winter have changed anything, basically. So therefore, let me confess my sins: I’m having some difficulty in sharing the West’s outrage over Mahmoud Ahmadinejad’s statements.
DROR FEILER
Stockholm
Today, April 21st or on the 27th of Nisan (according to the Jewish Calendar) is the official Holocaust and Bravery Day, to commemorate the victims of the Holocaust and the Warzaw Ghetto Uprising. Therefore, today I am obviously thinking of my, many family members who were murdered during the Holocaust in Poland and Germany
So it is understandable that it is completely unacceptable to me that Iran’s President Mahmoud Ahmadinejad is making untrue statements about the Holocaust. This must, of course, be condemned. The statement about wiping Israel off the map (if that is what he actually said) should also be condemned. On the other hand, we can, and we have the right and should, criticize the policies and actions of other states, and demand reforms or constitutional amendments from them if we find it necessary. However, the desire to wipe them out is totally unacceptable.
It was hardly surprising that Ahmadinejad succeeded in provoking the EU and the US by condemning Israel, calling it a racist state, causing the EU delegates to leave in anger. Since you shouldn’t use the conference as a forum for attacks and division, as the UN Secretary General so “correctly” put it, or since no one should attempt to kidnap the conference for political attacks, as a UN spokeswoman expressed it.
But can we all, who claim to advocate democracy and free speech, completely unconditionally accept the agreement that the EU and others made “that if anyone says this (i.e. that Israel is a racist regime), then we will leave”, as the head of Sweden’s UN delegation explained it to Svenska Dagbladet?
In other words, is using the word racist taboo when talking about a country like Israel at the UN conference on racism? Or, what does Israel need to do (that it doesn’t already do) to make it clear beyond the shadow of any reasonable doubt that its policies, and its laws and applications of them, are racist? Israel was not even allowed to be mentioned in the final document. Anyone who followed the developments around the so-called ”Durban 2” knows that, following intense pressure from the EU, the draft final declaration has been revised down, from 45 pages to 17 pages in which all references to Israel or the Middle East have been deleted. And despite that, both Israel and the United States still chose to boycott the conference, along with several other nations.
It can be deduced, then, that the reactions are not only, as one might have thought, about Iran’s President Mahmoud Ahmedinejad’s tarnished statement. He “only” violated a taboo. And that is a significantly more worrisome, provocative and intriguing topic of discussion than are Ahmadinejad’s “scandalous statements”.
Because, what else can we call a nation whose policies make crucial differences between people, based on religion and ethnicity? What should we call a state under whose laws everyone is not equal? What should we call the practice of granting exclusive land-purchasing rights to Jewish citizens (approximately 90 percent of the country’s land is not available for purchase to the country’s non-Jewish citizens, solely because they are not Jewish)? What should we call laws that allow Jewish citizens to marry foreign nationals and live together in Israel while that same thing is forbidden for Israel’s Palestinian citizens, solely based on their ethnicity?
A lot can be said about Iran’s President Mahomoud Ahmadinejad; he both exaggerates and lies. But is it really a huge scandal to describe Israel as a racist country? Is it such an immense scandal that all of Europe’s representation goes ballistic? Isn’t it a greater “scandal” that Israel’s occupation and apartheid policies are allowed to continue year in and year out? Isn’t it a greater “scandal” that, on top of that, Israel’s illegal settlement policy continues in the occupied territories, since 1967? Isn’t it a greater “scandal” that Israel is allowed to defy countless U.N. resolutions, and to violate international law and Geneva Conventions without any action from the international community? And, perhaps the worst scandal of them all right now: that Gaza’s population of 1.5 million is still boycotted, isolated, without any chance of obtaining building materials it needs for the reconstruction of what Israel demolished during its latest attack on Gaza. A “scandal” so immense that words cannot possibly describe it. Because, tell me, which words will make it through the eye of the needle when it comes to Israel? Which words are we allowed to use to describe Israeli policy, without making Israel look bad? Is it even possible?
On the other hand, talking about a tragedy is always welcome. It doesn’t require anything of us, since we use that same term when speaking of natural disasters and Greek tragedies, which no one could possibly prevent. And yet, we all commiserate deeply with the Palestinians. We are, after all, humanists.
This painful, drawn-out erosion of the principle of everyone’s equal worth, that goes on, year in and year out, is demoralizing and devastating to the entire global community. An erosion that results in the international community boycotting Gaza’s people, the oppressed, the occupied and the weak, while the most powerful leaders, at an international conference, so obviously and loyally demonstrate the consistency and power behind their words, when it comes to sparing Israel. But not when it comes to protecting the tormented people of Gaza. When will we hear such unambiguous, plain language being directed at the state that, according to our Minister of Foreign Affairs, Carl Bildt, committed “massive war crimes” last winter? Because how else can we continue believing in our language, the words we have available to us, the words our politicians use? And what signals are we sending, in the example above, to Gaza’s continuingly isolated, injured and punished people and the rest of the third-world population?
When will Europe grow up, and realize its total responsibility for “the scandal”, the “tragedy”, yes, all of these failures that can be described in different words? And for which two peoples, the Israelis and the Palestinians are paying a price that’s far too high. Is there a limit? Not even all of the victims from this past winter have changed anything, basically. So therefore, let me confess my sins: I’m having some difficulty in sharing the West’s outrage over Mahmoud Ahmadinejad’s statements.
DROR FEILER
Stockholm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
