Kampanjen mot Donald Boström och Aftonbladet fortsätter med grundlösa och kränkande påhopp, trots de fakta som framkommit efter publiceringen av Boströms artikel i höstas. Det talas om ”en antisemitisk eld som tänts” och att de nya fakta som framkommit givit ytterligare bränsle till elden. Men det som ”var orimligt” visade sig vara sant.
Willy Silberstein och Charlotte Wiberg (DN 20/1) och Jesus Alcalá (SvD 17/1) slår knut på sig själva för att bevisa att det som kom fram i Nancy Shepperd-Hughes intervju med Hiss som sändes i israelisk TV (på grund av Boströms artikel) ”varit känt sedan länge”. Men så är inte fallet, i intervjun framkom för första gången att det också fanns palestinier bland dem som plundrats på organ och att israeliska militärer varit inblandade i organplundringen.
Silberstein/Wiberg framhåller att Yehuda Hiss 2004 avskedades från sin post som direktör för det patologiska institutet, efter att ha erkänt illegal hantering av döda, men förtiger att han blev kvar som chefspatolog och var den högst betalda statstjänstemannen i Israel så sent som 2008. Låt oss därför än en gång rekapitulera vad som skrevs och inte skrevs i Aftonbladet (17/9). Där stod att unga palestinier som varit eftersökta av den israeliska armén dödats och efter några dagar lämnats tillbaka hopsydda på ett sätt som väckt familjernas misstankar att man tagit organ ur deras kroppar. Men ingenstans påstår Boström att man dödat palestinier i syfte att ta deras organ. Däremot framförs flera palestinska familjers farhågor, misstankar och bestämda uppfattningar: att organ stulits. Och även om man kan tycka att det associativa samband som uppstår i Boströms artikel mellan organskörd av palestinier och den uppdagade organhandelhärvan i New Jersey är olyckligt, så går det inte att med facit i hand blunda för att Boströms artikel förde oss ett stycke närmare sanningen. Det är i sammanhanget också intressant att notera att varken Silberstein, Wiberg, Alcalá eller deras gelikar upptäckt den antisemitiska blodsmyten och ”det dunkelt associativa” i SvD:s artikel om ”en internationell olaglig organhandel styrd av den efterlyste israelen Ilan Perry med förgreningar i Latinamerika och Sydafrika” som fick passera helt utan påhopp om antisemitism (22/12 2009). Det handlar alltså inte om vad som står/ sägs/görs mot Israels brott utan vad man kan använda detta till för att komma åt personer, tidningar eller organisationer, som betraktar brott begångna mot palestinier med samma måttstock som brott begångna mot judar eller svenskar.
Israels högerextrema och öppet rasistiska utrikesminister Avigdor Lieberman döljer inte heller vad denna strategi går ut på. Liebermans skrämselpropaganda mot Israels kritiker är en officiell del av landets utrikespolitik. Rädslan för rättsliga processer eller att stämplas som antisemit ska få omvärlden att tiga om det som ingen längre kan blunda för – kollektiv bestraffning, etnisk rensning, utomrättsliga avrättningar och nu organplundring. Villigt låter sig med andra ord skribenter som Silberstein, Wiberg och Alcalá agera nyttiga idioter åt den israeliska avgrundshögerns självdestruktiva politik, som i dag utgör det allvarligaste hotet mot Israels befolkning och världens judar.
De som trots allt ser igenom dimridåerna och inte låter sig skrämmas till tystnad kan trösta sig med ett talesätt från Don Quijote – låt hundarna skälla, Sancho, det betyder att vi är på rätt väg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det som äcklar mest är den opportunism som visar sig i samband med antisemitismen.
SvaraRaderaEfter det att judarna blev utsatta för den värsta av förföljelsen under Europas historia, blev det salongsfähig att försvara allt vad de styrande i Israel gör. Socialdemokratin, med Olof Palme och Sten Andersson i spetsen köpte inte den sionistiska politiken, men var befryndade med den israeliska vänstern. Göran Persson ville göra sig till 150% semitismens försvarare och inrättade icke minfre än en myndighet som skulle syssla med forskning om förintelsen. Som om forskningen inte vore universitetets uppgift. Att använda statens medel för sina personliga sympatier är inte så bra. De borgerliga har sedan passat på och krävt att man ska forska också om kommunismens brott. Hur många historiska avigsidor ska vi låta särskilda institutioner med extar pengar forska i? I logikens namn borde krävas att antiislamismen också skulle finnas med, men då kanske kommer man till en paradox, eftersom det finns också en konflikt mellan sionister och muslimska extremister på grund av Israels politik. Alla minns hur Rabin mördades, därför att han försökte få fred till stånd. Och hur Sharon provocerade med sitt klumpiga sätt att träda in i det omtvistade berget. Vi ser vad som händer i Jerusalem och hur FN:s uppfattning ignoreras.
Jesús Alcalá visar sig nu vara en av dessa opportunister. Han var uppskattad som artikelförfattare men föll i onåd när han drev igenom några suspekta affärer och fusk med ett anslag till Paraguay. Jesús Alcalá har försökt göra sig till barnbarn av andra spanska republikens president. Gan använder t o m sitt efternamn för att fuska. Han blev dömd av domstolen och blev tyst ett tag. På senare tid har han försökt utnyttja judendomsfrågan och börjat skriva artiklar som passar för att få sitt förflutna glömt och finna nya vänner och nytt stöd. Efter att ha varit utestängd från skriverierna i tidningen har SvD benådat honom. Kampen mot antisemitismen kan utnyttjas för många syften. Den är dock är inte betjänat av enögda opportunister och inte heller av forskningsinstitutioner som, med skattemedel, ägnar sig åt att lyfta fram allt det smutsiga i historien. Vad som behövs idag är en omfattande diskussion om det som förenar och kan förena, inte ständiga påminnelser om det som är skiljer och är smutsigt. Vi ska inte glömma historien, men vi ska inte heller utnyttja den för att enögt och opportunistisk stryka dem som har makten medhårs och blunda för deras övergrepp.
Som Ulf Wickbom sade i Godmorgonvärlden: "Det hade varit mycket bättre om riksdagen hade lagt ner Forum för levande historia och hade byggt upp ett Forum för levande framtid. Att politiskt sätta sig till doms över det förgångna gagnar ingen, utom dem som kräver öga för öga, tand för tand."
José L Ramírez