Folkrätten i Wolodarskis värld

I en stort uppslagen artikel den 28 januari skriver Dagens Nyheters politiska chefredaktör Peter Wolodarski om vikten av den statliga upplysningskampanjen om förintelsen, om betydelsen av Forum för levande historia och att Stockholmsdeklarationen kom till. Samtidigt påtalar han hur man svikit det löftesrika i formuleringar som: ”att ta Förintelsen på allvar är att göra motstånd mot stater och politiker som kränker de mest grundläggande av värderingar, oavsett vad tidsandan eller FN-opinionen råkar diktera”.

Betyder det att vi även ska ta Israels allvarliga folkrättsbrott på allvar?
För visst har Wolodarski rätt i att ”Stockholmdeklarationen … förpliktar 55 länder att bekämpa folkmord, etnisk rensning, rasism och antisemitism”. Bör vi, med andra ord, ta vår ”svenska förpliktelse” på allvar och se till att också Israel fördöms för diskriminerande lagar, etnisk rensning och för sin vägran att följa Haagdomstolens rekommendationer och Goldstonerapporten?
Menar Wolodarski till och med att man bör vidta åtgärder mot Israel på samma sätt som man gör mot andra länder ”oavsett vad tidsandan eller FN- opinionen råkar diktera”, alltså trotsa USA:s upprepade veton i Säkerhetsrådet?
Direkt fel har Wolodarski när han påstår att förintelsen förnekades i Durbankonferensen. Måhända faller inte dess resolutioner mot sionism Wolodarski i smaken. Men de bör kanske tolkas utifrån den reellt existerande sionismen i vars namn Israels regering åsidosätter FN:s resolutioner, Genèvekonventioner och folkrätten och i vars namn Israels regering och israeliska medier reflexmässigt stämplar anklagelser mot den israeliska armén för folkrättsbrott som antisemitiska.
Vågar vi hoppas på en mer vidsynt Wolodarski? Eller bör vi vara realistiska och konstatera att han är blind på ena ögat? Blind för Israels brott och blind för instrumentaliseringen av förintelsen.