VI SES PÅ BLÖJBERGET FEDAGEN DEN 2 DEC. KL 10-18

SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!! SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!! SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!!
VI SES PÅ BLÖJBERGET FEDAGEN DEN 2 DEC. KL 10-18 !!!!!!!!!!!!!!!
KOM MED BLÖJOR OCH SE HUR BLÖJBERGET VÄXER
I ett Sverige ”där gamla människor ruttnar i sin egen avföring” är det på tiden att man gör något och inte bara klaga på giriga direktorer och en regering som ”sviker”. Det är på tiden att vi slutar att knyta näven i byxfickan och går till handling. LÅT OSS BYGGA ETT BLÖJBERG framför Rosenbad LÅT BLÖJBERGET BLI SÅ STORT SÅ ATT POLITIKERNA KAN SE PRIVATISERINGSHELVETET MATERIALISERAT FRAMFÖR DERAS ÖGÖN.
SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!! SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!! SPRID !!!!!!!! KOM !!!!!!!!

Kulturarbetare - res på er!!!

Kulturarbetare - Delta inte i (eller närvara och protestera klart och högljutt) tillställningar där kulturfientliga politiker och/eller administratörer medverkar!!!

Jag läser i en morgon tidning idag att vår så kallade kulturministern eller rättare sagt underhållnings/reklams/sponsringsminister kommer att närvara/delta på en tillställning för det fria ordet på kulturhuset i Sthlm den 15/11. Hon (Lena Adelsohn Liljeroth) kommer dessutom att dela ut Tucholskypriset samma kväll (tänk på dem åtgärder som våra makthavare fundera på att genomföra för att inskränka möjligheter för granskning av makten). Det är ”synd och skam” att svenska kulturarbetare (konstnärer, musiker, författare, tonsättare, filmare, skådespelare m.m.) kommer att finna sig i att ge ett kulturellt alibi till en kulturens dödgrävare som Lena Adelsohn Liljeroth. ”Våra” borgerliga regering, Landstingen och kommuner har visat sig på alla sätt och vis vara kulturfientliga (både i ord och handling) och vi (kulturarbetare) bör inte delta (eller närvara och protestera klart och högljutt) i tillställningar där dessa kulturfientliga politiker och/eller administratörer medverkar. Som kulturarbetare är man välkommen i sådana evenemang för att man ”förgyller” de och ge dem (evenemangen och makthavarna) kulturellt alibi. Jag vet att detta låter extremt och kanske till och med naivt men jag undrar hur långt måste våra politiker/administratörer gå för att få oss (kulturarbetarna) att säga ifrån ordentligt. Hur länge kommer vi stilla tigande fortsätta vara rädda och passiva så att vi få dem smulor makten är för tillfället bered att ge oss.

Se och häpna!!!

Börserna över hela världen rasar. Kapitalismens nyliberala fas skapar kris på kris - och medicinen är alltid mer av samma mynt. Mer bensin på elden och hoppas att den slocknar av sig själv. Det är alltid vi (här nere) som beskylls för att ha levt över sina tillgångar - trots att det är finansinstitut och banker som kontrollerar tillgångarna och som berikar sig efter varje kris eftersom krispaketen alltid ”direkta” överföringar av allmänna resurser till den privata sfären.

Och se och häpna, nu (när vi ser att kapitalismen inte fungerar) när västerpartiets partiledarkandidater presenterar sig lyser den legitima vreden över ”sakernas tillstånd” och orden socialism, ekonomisk demokrati, direkt aktion m.m. med sin frånvaro.

Vi i vänsterpartiet behöver partiledarkandidater som vågar sätta ord (tala klarspråk och inte ”nyspråk”) på kapitalismens kris och kanalisera den legitima vrede som vi känner i visioner om ett annat ekonomiskt system, om en annan form av demokrati.

Några fakta som Johan Lundberg förtiger, förfalskar eller "känner inte till" !!!

Idag publicerar Johan Lundberg en försåtlig artikel i Axess bloggen. här

Det är i denna artikel intressant men föga överaskande att konstatera att Johan Lundberg fortsätter med den stil som förlänat honom tillnamnet ”dyngspridaren”.

Först till frågan om invektiven, (Till att börja med så förstår jag inte att ordet ”konstkritikern” är ett invektiv). Jag har inte påstått att Johan Lundberg är en ”obegåvad idiot”, jag skrev att jag antar att han ”inte är en obegåvad idiot”, men att han skriver mot ett bättre vetande eller att han är intellektuellt ohederlig och nu gör/är han detta igen.

För att göra det fullkomligt klart och för att undvika eventuella ”missförstånd” i framtiden vill jag därför påpeka att alla som känner mig eller har läst det jag har skrivit och vad man har skrivit om mig vet (förutom naturligtvis de illasinnande artiklar som med uppsåt har förvrängt vad jag säger, tycker och gör) att jag är en motståndare till ALLA upptänkliga former av religiös fundamentalism och religiös totalitarism (detta inkluderar givetvis alla religioner).

Men jag vill också påpeka att jag på intet sätt tycker att det är fel att tala med Hamas (man kan i detta faktiskt nämna att USA, Israel, Tyskland, FN, EU och andra talar med Hamas).

Man skall inte enbart tala med de människor som man gillar, eller med dem som man har något gemensamt med (man kan förhoppningsvis ännu tala människor och organisationer till rätta, som nu när jag talar med Johan lundberg). Detta säger inte att jag därför stödjer Hamas på något sätt. När Hamas angriper Israeliska civila mål med raketer är detta ett brott mot internationell rätt och skall fördömas.

Alla brott mot internationellrätt bör beivras oavsett om det begånget av Hamas eller Israel. När Hamas kuvar det fria ordet I Gaza är detta förkastligt men detta innebär i sin tur inte att man kan bör låta bli att tala om, diskutera eller kritisera Hamas. Vi känner många ”organisationer” som först var definierade som terroristorganisationer som man inte borde ha med att göra som organisationer och som sedan när man väl har talat med dem istället blev de ”legitima” partier m.m. som de senare kom att utgöra (t.ex. Begins organisation Irgun, Mandelas ANC osv.)

Namedropping, insinuationer, och guilt by association retorik kombinerat med hänvisning till källor som är inte objektiva, relevanta och/eller vinklade gör inte Johan Lundbergs artikel mera trovärdig. Mohammed Sawalha t.ex. är inte koordinator för the Freedom Flotilla, han är medlem i ICESG och är koordinator för flera organisationer i England och inget annat. Freedom Flotilla 2 består av 22 organisationer och är koordinerad av en kommitté som består av representanter för dessa organisationer. (jag låter av utrymmesskäl bli att ta upp alla namn och vinklade hänvisningar)

Avseende FARC och ANNCOL

Ja, jag har varit medlem i redaktionsrådet för ANNCOL och ja, jag ville att andra röster och information från Colombia skall kunna höras (inte enbart röster från Reuters eller den Colombianska regeringen) men detta innebär därför inte att allt som där har sagt/sägs är någonting som jag står för.

Jag tror att det är en viktig del av det offentliga samtalet, att många olika röster skall höras och att dessa röster skall höras direkt ifrån dem som talar och inte genom olika filter/förvrängningar som många olika nyhetsbyråer utgör.

Ja, jag har gjort en film om FARC soldaternas sånger.här Ja, jag ville att människor i världen ska höra deras röster (oförvrängda). Ja, jag ville att människor i världen ska höra det i Johan Lundbergs öron så förkastliga tankar/drömmar om en rättvisare fördelning av de rikedomar Colombia har. Men detta betyder inte att jag håller med om med FARCs alla tankar om hur/när/var osv. Och som jag skrev i Expressen den 14/8 här ”i mina uttalanden om FARC har jag kritiserat FARC:s metoder, samtidigt som jag försökt förstå bevekelse-grunderna för motståndet och konflikten i Colombia”

Jag tror det är på tiden att Johan Lundberg börja inse att jag och andra på ”vänsterkanten” kanske vill ”väl” och vi vill att människor i t.ex. i Palestina, Israel, Colombia och Sverige, ska få ett bättre liv och att rikedomar och frihet skall fördelas på ett mera rättvist sätt. här Jag tror det är på tiden att Johan Lundberg börjar inse att hans användning av billig retorik och rena lögner enbart kommer att belysa att han har inget att komma med, förutom än den dynga som han sprider.

Demokrati

Demokrati som inte utvecklas, degenererar istället. För utan en ständigt pågående process; genom samhällskrafternas spel och människors vilja att påverka samhället och demokratin genom utomparlamentariska direktaktioner, kan demokratin inte utvecklas.

Demokratin förutsätter därför folkets förmåga att förändra samhällets maktbalans. Villkoret för en fungerande demokrati är inte bara en representationsform som speglar allmänviljan, utan också förmågan att drömma drömmen om revolutionen som en möjlighet att om läget kräver, förändra denna representationsform.

Socialism är en vidareutveckling av demokratin till den ekonomiska sfären. Varför ska vänstern i ett läge där demokratin används som löfte om en förändring som aldrig kan bli av, fortsätta acceptera ”spelets regler”? Man undrar, kanske bör vänstern frammanna idén om en enda mäktig Handling, som förändrar förutsättningarna för varje framtida handling, ett nytt 1789. Kanske bör vänstern (parallellt med det parlamentariska arbetet) frammanna idén om direktaktion, aktionen som förändrar den politiska kartan som t.ex. Ship to Gaza gjorde. De viktiga konflikterna beskrivs på ett bedrägligt sätt som ”demokrati mot terrorism/fundamentalism/totalitarism”, vilket döljer den grundläggande ekonomiska antagonismen – klasskampen.

Den västerländska Demokratin sägs det - vägleds av idealen frihet, jämlikhet, broderskap. Där råder (?) frihet och jämlikhet – men bara ibland ”bröder”. Människor som inte hör till brödraskaran – till klanen, stammen, folket, nationen eller civilisationen – har avhysts som obehöriga.

Varför är friheten farlig?

Alla former av frihet hänger samman, och alla är lika farliga; musikens frihet sätter igång känslornas frihet som sätter igång tankarnas frihet som leder till handlingsfrihet, och handlingsfriheten är statens fiende nr. ett. Så låt oss behålla operaformen som den är om vi vill behålla monarkin.” En av Dror Feiler bearbetad text fragment ur Jean le Rond d´Alembert’s pamflett från 1752.


K-spökets återkomst (Carl-Michael Edenborg, Aftonbladet- 2010-08-02)

Det har hänt något med k-ordet. Att Andres Lokko i sitt sommarprat häromdagen sa att kommunismen kanske trots allt var underskattad provocerade fram den vanliga upprördheten med de vanliga varningssignalerna: Gulag, Stalin, folkmord. Men Lokko är inte ensam. De senaste åren har allt fler börjat kallat sig kommunister. Det går rent av att tala om en trend. Kanske började det med Michael Hardts och Antonio Negris Imperiet från 2000. Den betydelsefulla boken avslutas med dessa ord: ”biomakten och kommunismen, samverkan och revolutionen förblir en enhet av kärlek, enkelhet och oskuld. Detta är det obetvingliga ljuset och glädjen i att vara kommunist.”
Det var inte det kvasireligiösa blomsterspråket som överraskade, utan att en bok som är uttalat anarkistisk och antistatlig hyllade kommunismen. Sedan dess har vi sett tänkare som Alain Badiou och Slavoj Zizek – modefilosofen framför alla andra, poppis till och med på liberala DN:s kultursidor – allt oftare kalla sig kommunister och härom månaden delta på konferensen Idee des kommunismus i Berlin. Vi har sett den pånyttfödda svenska anarkisttidningen Brand fyllas med texter av påstådda kommunister. Vi har sett det mycket uppmärksammade franska manifestet Det stundande upproret av Den osynliga kommittén från 2008 förorda kommunism.

Samtidigt finns Lars Ohly. Samtidigt finns Kina. Samtidigt finns Nordkorea och Kuba. Och samtidigt finns historien med dess miljoner avrättade, torterade, ihjälsvultna. Men mellan denna lärobokskommunism och de nya kommunisterna verkar det inte finnas några band och kopplingar.

Efter liberalismens triumferande 90-tal följde historiens återkomst med gigantiska kriser och krig. Att kalla sig kommunist tycks i dag ha blivit en markering för en gemenskap riktad mot såväl statlig som kapitalistisk girighet och maktfullkomlighet. En begrepps- och ideologiförvirring som snarast är en utgångspunkt i vår tid. De nya kommunisterna platsar inte i de gamla kategorierna och själva osäkerheten är en av poängerna. Är det provokation? Ironi?

De nya kommunisterna är fildelare och rollspelare. De leker liberaler när det kommer till moral och socialister när det kommer till ekonomi. De utgår från poststrukturalistisk filosofi och försöker upprätta en systemkritisk teori som inkluderar energikrisen, klimathotet, övervakningssamhället, nya former av proletariat och migration. Det är för tidigt att säga att kommunismens spöke åter är på vandring. Men en sak är säker: k-ordet har återigen blivit livgivande.