Demokrati

Demokrati som inte utvecklas, degenererar istället. För utan en ständigt pågående process; genom samhällskrafternas spel och människors vilja att påverka samhället och demokratin genom utomparlamentariska direktaktioner, kan demokratin inte utvecklas.

Demokratin förutsätter därför folkets förmåga att förändra samhällets maktbalans. Villkoret för en fungerande demokrati är inte bara en representationsform som speglar allmänviljan, utan också förmågan att drömma drömmen om revolutionen som en möjlighet att om läget kräver, förändra denna representationsform.

Socialism är en vidareutveckling av demokratin till den ekonomiska sfären. Varför ska vänstern i ett läge där demokratin används som löfte om en förändring som aldrig kan bli av, fortsätta acceptera ”spelets regler”? Man undrar, kanske bör vänstern frammanna idén om en enda mäktig Handling, som förändrar förutsättningarna för varje framtida handling, ett nytt 1789. Kanske bör vänstern (parallellt med det parlamentariska arbetet) frammanna idén om direktaktion, aktionen som förändrar den politiska kartan som t.ex. Ship to Gaza gjorde. De viktiga konflikterna beskrivs på ett bedrägligt sätt som ”demokrati mot terrorism/fundamentalism/totalitarism”, vilket döljer den grundläggande ekonomiska antagonismen – klasskampen.

Den västerländska Demokratin sägs det - vägleds av idealen frihet, jämlikhet, broderskap. Där råder (?) frihet och jämlikhet – men bara ibland ”bröder”. Människor som inte hör till brödraskaran – till klanen, stammen, folket, nationen eller civilisationen – har avhysts som obehöriga.

Varför är friheten farlig?

Alla former av frihet hänger samman, och alla är lika farliga; musikens frihet sätter igång känslornas frihet som sätter igång tankarnas frihet som leder till handlingsfrihet, och handlingsfriheten är statens fiende nr. ett. Så låt oss behålla operaformen som den är om vi vill behålla monarkin.” En av Dror Feiler bearbetad text fragment ur Jean le Rond d´Alembert’s pamflett från 1752.


K-spökets återkomst (Carl-Michael Edenborg, Aftonbladet- 2010-08-02)

Det har hänt något med k-ordet. Att Andres Lokko i sitt sommarprat häromdagen sa att kommunismen kanske trots allt var underskattad provocerade fram den vanliga upprördheten med de vanliga varningssignalerna: Gulag, Stalin, folkmord. Men Lokko är inte ensam. De senaste åren har allt fler börjat kallat sig kommunister. Det går rent av att tala om en trend. Kanske började det med Michael Hardts och Antonio Negris Imperiet från 2000. Den betydelsefulla boken avslutas med dessa ord: ”biomakten och kommunismen, samverkan och revolutionen förblir en enhet av kärlek, enkelhet och oskuld. Detta är det obetvingliga ljuset och glädjen i att vara kommunist.”
Det var inte det kvasireligiösa blomsterspråket som överraskade, utan att en bok som är uttalat anarkistisk och antistatlig hyllade kommunismen. Sedan dess har vi sett tänkare som Alain Badiou och Slavoj Zizek – modefilosofen framför alla andra, poppis till och med på liberala DN:s kultursidor – allt oftare kalla sig kommunister och härom månaden delta på konferensen Idee des kommunismus i Berlin. Vi har sett den pånyttfödda svenska anarkisttidningen Brand fyllas med texter av påstådda kommunister. Vi har sett det mycket uppmärksammade franska manifestet Det stundande upproret av Den osynliga kommittén från 2008 förorda kommunism.

Samtidigt finns Lars Ohly. Samtidigt finns Kina. Samtidigt finns Nordkorea och Kuba. Och samtidigt finns historien med dess miljoner avrättade, torterade, ihjälsvultna. Men mellan denna lärobokskommunism och de nya kommunisterna verkar det inte finnas några band och kopplingar.

Efter liberalismens triumferande 90-tal följde historiens återkomst med gigantiska kriser och krig. Att kalla sig kommunist tycks i dag ha blivit en markering för en gemenskap riktad mot såväl statlig som kapitalistisk girighet och maktfullkomlighet. En begrepps- och ideologiförvirring som snarast är en utgångspunkt i vår tid. De nya kommunisterna platsar inte i de gamla kategorierna och själva osäkerheten är en av poängerna. Är det provokation? Ironi?

De nya kommunisterna är fildelare och rollspelare. De leker liberaler när det kommer till moral och socialister när det kommer till ekonomi. De utgår från poststrukturalistisk filosofi och försöker upprätta en systemkritisk teori som inkluderar energikrisen, klimathotet, övervakningssamhället, nya former av proletariat och migration. Det är för tidigt att säga att kommunismens spöke åter är på vandring. Men en sak är säker: k-ordet har återigen blivit livgivande.