Nu är det demokrati eller apartheid

I ett uttalade en dag före valet gjorde Benjamin Netanyahu klart att om han skulle bli omvald som premiärminister kommer en palestinsk stat aldrig bli verklighet. Nu är han vald. Strategin Netanyahu har haft gentemot palestinierna och den så kallade fredsprocessen är att ständigt förhala, för att samtidigt fortsätta och fördjupa bosättnings- och ockupationspolitiken. Strategin har hittills lyckats. Även om ingen verkligen trodde på att Netanyahu var intresserad av fredssamtalen fortsatte någonting som kallades för fredsprocess. Och ”så länge det fanns en chans" har omvärlden avstått från att använda skarpa verktyg för att sätta stopp för den snart 50-åriga ockupationspolitiken.

Men om Israels tilltänkte statsminister nu deklarerar att tvåstatslösningen inte längre ligger på bordet – och att fredsprocessen därför är definitivt död – då bör det inte längre finnas något "business as usual" för världens ledare att gömma sig bakom. De som formar EU:s politik i Mellanöstern har gjort klart att den pågående "fredsprocessen" och förhoppningarna om en framtida palestinsk stat var det som hindrade EU från att sluta att endast protestera mot Israels brott mot internationell lag och ta till vad som kan beskrivas som någon form av sanktioner. I och med Netanyahus valseger kommer även USA att ställas inför ett dilemma. Hur kan man berättiga USA:s veton mot resolutioner i FN: s säkerhetsråd, nu när den israeliska regeringens officiella ståndpunkt är att en palestinsk stat är ett ”ickealternativ” och att Västbanken tillhör Israel och inte palestinierna?
När etnonationalism och kolonial bosättnings- och ockupationspolitik kastar sin långa skugga över framtiden för israeler och palestinier och när maktrelationen mellan Israel och Palestina öppet kan kallas för apartheid är det upp till det internationella samfundet – EU, FN och USA – att agera. Nu bör dörren vara öppen för den internationella brottmålsdomstolen att utreda om den israeliska bosättningspolitiken är en krigsförbrytelse och bryter mot Genevekonventionen. Nu bör världssamfundet ansluta sig till BDS (bojkott, avinvesteringar, sanktioner) som man gjorde när man förmådde den sydafrikanska regeringen att till slut nedmontera apartheidsystemet. Nu bör EU agera genom att suspendera Israels förmånliga associationsavtal med EU. Och nu bör det internationella samfundet stödja den palestinska myndighetens beslut att vända sig till FN och andra internationella institutioner för att få stöd för sina rättmätiga strävanden för en palestinsk stat och lika rättigheter – såväl nationella som individuella – för alla människor mellan Medelhavet och Jordanfloden. För nu är det demokrati eller apartheid.

Det är demokrati eller apartheid - Viktigt med fortsatt press på Israel

-->

Även om Netanyahu kan förlora regeringsmakten finns det all anledning att vara försiktig med glädjeropen. De troliga regeringspartierna i en möjlig center-regering står alla bakom huvuddragen i Israels nuvarande politik gentemot palestinierna och grannländerna.

När Israel under tisdagen går till val för att välja landets 20:e Knesset sker det vid en tidpunkt då det israeliska samhället står inför ett tydligt vägval – demokrati eller apartheid. Etnonationalism och bosättningspolitik kastar sin långa skugga över framtiden och ett fortsatt högerstyre med Benjamin Netanyahu vid rodret kan definitivt sänka den redan skadeskjutna israeliska demokratin och konsolidera en maktrelation mellan israeler och palestinier som även vänsterliberala röster i Israel i allt större utsträckning öppet kallar för apartheid. Samtidigt finns små hoppfulla tecken för de optimistiskt lagda i form av en förväntad tillbakagång för de mest aggressiva högernationalistiska partierna och att en ny enhetslista med både araber och judar – bestående av det israeliska kommunistpartiet, en rad mindre arabiska partier och icke sionistiska judar – väntas bli landets tredje största parti.

Netanyahus sex år vid makten har varit en katastrof. Främst för Gazaremsans befolkning som utsatts för upprepade bombkrig och en fortsatt blockad. Men även för palestinierna på Västbanken som sett sitt livsutrymme krympas av expanderande israeliska bosättningar. Dessutom har Netanyahus högerpolitik varit skadlig för Israels egen befolkning. Många av det israeliska samhällets mest akuta problem har fördjupats – fortsatt stora ekonomiska klyftor, ökande barnfattigdom och växande bostadskris. Och sist men inte minst har Netanyahus osminkade högernationalism med stöd från öppet rasistiska och ultrakonservativa partier försatt Israel i sitt sämsta diplomatiska läger på år och dag: relationen med den strategiska partnern USA har nog aldrig varit sämre, flera europeiska parlament har följt i Sveriges spår och erkänt staten Palestina och judiska samfund och organisationer världen över får allt svårare att ställa sig bakom den israeliska högerregeringens ultranationalism och i många fall öppna rasism. Israels isolering på den internationella arenan är en bidragande orsak till att Netanyahu och Likud nu ser ut att göra ett dåligt val. Detta kan och bör ses som en seger för alla oss som på olika sätt satt press på den israeliska staten för att få den att respektera FN-resolutioner och internationella lagar.

Även om Netanyahu kan förlora regeringsmakten finns det all anledning att vara försiktig med glädjeropen. De troliga regeringspartierna i en möjlig center-regering står alla bakom huvuddragen i Israels nuvarande politik gentemot palestinierna och grannländerna. Att skapa en regeringsduglig koalition blir en svår ekvation med en lång rad halvstora partier som alla spretar längs de olika axlar av höger-vänsterskalan som skär kors och tvärs över den politiska spelplanen: fredsfrågan, ekonomisk fördelningspolitik och religionens roll i samhället. För oss som drömmer om en framtid där lika rättigheter och skyldigheter, såväl individuella som nationella, för alla människor som lever mellan Medelhavet och Jordanfloden appliceras är det fortfarande långt kvar. Det är därför av största vikt att omvärlden inte låter sig lugnas av en eventuell centerkoalition med ett mer "passande" språkbruk i de diplomatiska salongerna. Vi måste fortsätta sätta press på nästa israeliska regering – oavsett politisk färg och parlamentariskt underlag genom att klart och tydligt deklarera att om Israel fortsätter med sin folkrättsvidriga politik kommer vi – Israels riktiga vänner och det internationella samfundet – tvingas tillämpa samma politiska påtryckningsmedel mot Israel, som BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) som användes för att förmå den Sydafrikanska regeringen att till slut nedmontera apartheidsystemet. Det är det bästa stöd vi kan ge till de grupper i Israel och Palestina som trots kraftig motvind fortsätter att arbeta för mänskliga rättigheter och demokrati för alla.

It's democracy or apartheid - important to maintain pressure on Israel

As Israeli voters head to the election booths on Tuesday to pick their country’s 20th Knesset, Israeli society is at a crossroads—democracy or apartheid. The shadows of ethnonationalism and settlement politics darken the future outlook. Continued Right-wing rule with Benjamin Netanyahu at the helm could lead to the definitive demise of an already wounded Israeli democracy and to the consolidation of a power relation between Israelis and Palestinians which left-leaning liberals in Israel are increasingly inclined to openly dub apartheid. Meanwhile, optimists might point to signs of hope in the form of an anticipated setback for the most aggressive right-wing nationalist parties. Another sign of hope is the new Joint List—consisting of the Hadash Party, a group of small Arab parties and non-Zionist Jews—that seems headed to become the third largest party in the country.

Netnyahu’s six years in power have been devastating—primarily for the Palestinians in Gaza who have been subjected to repeated bombing raids and a continuous siege. But the people in the West Bank have also suffered land losses from ever expanding Israeli settlements. Furthermore, Netanyahu’s politics has damaged Israel’s own people. Many of the most urgent problems in Israeli society have deepened: continued substantial economic inequality, growing child poverty and a deepening housing crisis. Last but not least, Netanyahu’s unmitigated right-wing nationalism—supported by openly racist and ultraconservative parties—has brought Israel to its worst diplomatic position in many, many years. Relations with its strategic partner, The United States, have probably never been more strained, and several European parliaments have followed Sweden’s lead in recognizing the State of Palestine. In addition, Jewish communities and organizations around the globe are finding it increasingly difficult to support the Israeli Right-wing government’s ultranationalism and—in many cases—open racism. Israel’s isolation in the international arena is contributing to causing Netanyahu and the Likud to apparently be facing a disappointing election outcome. That can, and should, be viewed as a victory for all of us who in different ways have pressured the Israeli state to respect UN resolutions and international law.

But even if Netanyahu might lose power, there is every reason to suspend any celebration. The probable government parties in a more moderate constellation are all in favor of the broad strokes of Israel’s current politics vis-à-vis the Palestinians and its neighboring countries. Creating a functional coalition may prove a challenging equation, with many mid-sized parties that all represent a patchwork of positions on various left-right political spectrums: the peace process, economic distribution and the role of religion in society. For those of us who dream of a future with equal rights and responsibilities, individual as well as national, for all people living between the river and the sea, we still have a long way to go. That is why it’s crucial that the rest of the world refrains from allowing itself to be lulled by a more “appropriate” phraseology within diplomatic circles. We have to continue to pressure the next Israeli government—regardless of political denomination and parliamentary backing—by making it abundantly clear that if Israel continues to violate international law, we, Israel’s true friends and the international community, will have no choice but to apply the same political modes of pressure on Israel, such as BDS (Boycott, Divestment, Sanctions), that was used to get the South African government to dismantle its apartheid system. That is the best support we can offer to those groups in Israel and Palestine that continue—albeit in the face of powerful resistance—their work for human rights and democracy for all.

(Traslated from Swedish by Christopher Pastorella)

Tyvärr ett SR beslut som inte gynnar kampen mot antisemitismen

Till alla er som tror att jag ska vara med i denna debatt. Ja, jag VAR inbjuden att delta i denna direktsända P1 Debatt från Kulturhuset i Stockholm om antisemitism och islamofobi nu på söndag (15/3). Jag såg mycket fram emot det. Jag var också "särskilt önskad" av programledaren enligt en av producenterna och det "vore underbart om du vill delta" stod i mailet. Tre dagar innan får jag veta av producenten Marie-Jeanette Löfgren att jag inte längre är önskad men att jag är "välkommen att vara publik på första raden" och "du kan vara med på websendningen efteråt". Jo, jag tackar jag! Sveriges Radio! Vad hände? Varför denna plötsliga och sena helomvändning? Det är svårt att veta men en sak är i alla fall uppenbar, en "annan judisk röst" och perspektiv till dessa ämnen vill man inte ha och nu finns risken att SR genom sitt val av debattdeltagare bidrar till att cementera uppfattningen att alla judar tycker likadant. Tyvärr något som inte gynnar kampen mot antisemitismen.
(Se: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/514572?programid=4645)