Om kulturarbetare, politik och om hur viktigt det är att ta ställning

I många länder har konstnärer och intellektuella en viktig opinionsbildande roll: Elfride Jelinek i Österrike, Dario Fo i Italien, Arundhati Roy i Indien, Ytzhak Laor i Israel, Harold Pinter i England och Sergio Pitol i Mexiko är bara några exempel på kulturpersonligheter som spelat en aktiv roll i den politiska debatten i sina hemländer.

För även om Jantelagen har danskt ursprung, så är vi bra på att förvalta den och göra oss mindre än vi är, när landets vitalaste krafter och skarpaste röster hörs sällan i det politiska samtalet. Kanske är vi  invaggade i en känsla av likgiltighet och stillestånd, att ingenting berör oss, trots att konsten och kulturen vittnar om både förfall och vanmakt, som förpliktigar: i böcker, på teaterscener och gallerier.
Tror verkligen svenska kulturarbetare och konstnärer att inget kan förändras till det sämre? Är inte det nuvarande politiska förflackning och högerpopulism, ännu ett bevis på att cynismen och desperation breder ut sig och det verkar som om vi helt lämnat över ansvaret för politiskt engagemang på makthungriga och karriärstinna politiker? Ett oroande tecken på att den smittan också drabbat oss kulturarbetare och konstnärer, är att vi inte verkar bry oss. I boken: ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” (Martin Schibli & Lars Vilks), kan du t.ex. lära dig hur du kammar hem ”artfactspoäng”, genom att surfa på den politiska verklighetens skummande yta. Och det cyniska är att det faktiskt fungerar! Men bara om du är strateg och lär dig mainstreamspråket, säger handboken, kan du bli en vinnare i konstvärlden, som förstås rekryteras ur den liberala vita medelklassen. Så förvandlas mycket av kulturen till perversa förströelser och karriärstegar, som tappar kopplingen till det som faktiskt skildras.
Det är därför hög tid att vi ruskas om. För i den kommande 2018 valkampanj är det viktigare än på länge att så många tänkande och kritiska röster som möjligt gör sig hörda och visar var de står.

#DrorFeiler #VågaVänstra #Val2018 #Kulturpolitik #Kulturarbetare